KAMPEN ATT TA SIG TILLBAKA

TRAV

Två månader efter den otäcka olyckan – så kämpar Jim Frick för att kunna bli frisk igen

Det här kunde varit historien om en hästgalen Rättvikspojk som föll ur sulkyn, slogs medvetslös och gav upp.

Men nej.

Det här är historien om hur Jim Frick föll ur sulkyn, slogs medvetslös men fortsatte kämpa.

Och om all lycka som ryms i en pokerhand.

Oj, sicken giv!

Här har Jim inte spelat poker på en evighet, men direkt fiskar han upp en lovande starthand. 3-5-7-kung-kung. Här borde han satsa på det trygga paret, att försöka köpa hem en fyra och sexa för den låga stegen vore dumdristigt. Han famlar med handen, den darrar ovant, hustrun Åsa ser spänt på.

Gud så hon hoppas.

60 dagar tidigare, tionde mars, galopperar Only Lavec i starten.

Stoet är favorit i Solvallas femte lopp men hamnar sist i fältet och avancerar inte. I sista kurvan märker Jim Frick att han inte kan vinna, men styr ut från femte invändigt för att bättra på placeringen. Han har fött upp och tränat Only Lavec, men för en sekund är all styrsel borta.

Hästen tappar kontrollen och bryter ut i banan. En meter, två meter.

Och faller.

Hyacint W.G. korsar mållinjen först, men speakern Anders Fredriksson är upptagen med att varna kuskarna. ”Se upp för skenande häst, se upp för skenande häst” ljuder över travbanan.

Kvar ligger Jim Frick. I fallet dunsade nacken och huvudet mot gruset, nu är kroppen stilla.

Efter en halvtimme når en ambulans in dit. Nacken fixeras, Frick späns fast på en bår och lyfts in. När de kör mot Karolinska universitetssjukhuset står det klart att en ny utmaning väntar kusken som en månad tidigare tog karriärens 5 000:e seger.

Tio dagar senare har solen gått ner när Åsa Frick uppdaterar hemsidan.

Hela livet är en skola, vi uppskattar mer än någonsin de små tecknen som ger lycka. Att se en arm röra sig eller att ett ben sträcks ut, det har varit glädje för oss.

Maken Jim har flugits med helikopter till en ny säng, den här i Akademiska sjukhuset i Uppsala. De första dygnen efter olyckan har varit ett kaotiskt surr där ett av de starkare minnena är vinterkylan som slog emot när hon gick ut från Karolinska med en vit pappkasse i handen. I den låg Jims sönderklippta kördress.

Nu har hon sansat sig nog för att hålla alla undrande människor informerade. Som vännerna och kollegorna. Som journalisterna. Som de 12 000 medlemmarna av Facebookgruppen ”Vi som skänker en tanke till Jim Frick”.

Blödningar i hjärnan

Åsa skriver på hemsidan ofta, ibland ett inlägg om dagen. Under tiden på Karolinska röntgades Jim flera gånger utan att en komplett diagnos ställdes. Han har blödningar i hjärnan och hölls sövd för att minska dess aktivitet och på så sätt inte riskera ett för tidigt uppvaknande. Är inte kroppens resurser stabila vore det farligt. Hon besöker Jim varje dag och finner trygghet i de små framstegen, i det hon kallar ”små tecken på att han vill vara med”. Ibland rör sig ena armen.

När Jim kom till Uppsala kopplades respiratorn bort och han fick andas av egen kraft, fast med viss hjälp av ett strupsnitt i halsen. Högerhanden är bruten, men det är i sammanhanget en lättare skada. Annars vet inte Åsa hur Jim mår och inga nya röntgenplåtar finns över halsen och ryggen.

Känsla av maktlöshet

21 mars är en söndag och horder av bandyfans blockerar kvarteret där sjukhuset och Studenternas IP är grannar. Åsa Frick känner sig maktlös – hur ska hon parkera bland alla tillresta Bollnäsbor? Äh, hon ger upp och ringer till läkarna i stället. De försäkrar att Jims tillstånd är stabilt och att den ohyggliga trött­heten han verkar känna är normal.

För Jim är det en tid av rutiner. Han säger inget, ögonen hittar inte fokus, men stundtals vickar kroppen till. Dagar staplas på varandra, reflexer testar, röntgenbilder tas. Två timmar om dagen späns han vid en vertikal säng, men benen är långt ifrån redo att bära kroppstyngden.

13 april, dag 34, är ståsängen sedan länge ersatt av en rullstol som ska träna ryggen och nacken. Som vanligt kämpar Åsa med Jim och som vanligt frågar hon ”vill du lägga dig i sängen igen?” efter en timme – men det som händer är totalt, fantastiskt onormalt.

Jims röst är tillbaka. Han pratar för första gången.

”Ja”, säger han.

”Ja”, han vill lägga sig.

Jag vill likna Jims tillfriskande med våren. Eftersom det inte finns klara gränser får vi leva med att det är först under sommaren vi vet hur våren blev.

Ordet blir till meningar. Eller kanske till ordflätor, för det är ännu ingen substans i rabblandet.

Hemma hålls stallet i gång av de andra. Åsa tar det administrativa, andra kuskar används och förstemannen Janne Plog tar kontakterna med hästägare och veterinärer.

Framtiden är osäker

22 april, dag 43, tävlar Only Lavec igen och blir oplacerad i Gävle. Då är Jim flyttad från intensiven till ett rum med större fönster som vetter åt domkyrkan.

Passen i rullstolen går smidigare för varje dag, men hela tiden gör sig skadornas allvar påmint. Talet försvinner igen och sömnen är ojämn. Läkarna kan inte formulera den exakta skadebilden och därifrån berätta hur frisk Jim kan bli med tiden.

Allt är osäkert. Till och med hur medveten Jim är.

Han gillar kvällstidningarnas sportdel, där är rubrikerna stora och lättbegripliga, och han gillar bunten av foton på travprofiler.

9 maj, dag 60, är en söndag och Åsa hoppas på första tecknet på ett djupare tänkande hos sin man sedan olyckan. Till sin hjälp har hon en kortlek.

Jim får fem kort och tittar på dem. Vanligen visar en räv som han aldrig korten för andra i rummet, men den här gången får frun tjuvkika. Med ovan hand plockar han bort de kort han inte vill ha.

Kungarna får vara kvar, trean, femman och sjuan ska slängas.

Vad ska han med såna skitkort till?