Mejla

Mattias Karlsson

I Paris är travet hetare än någonsin

Mattias Karlsson: Paris är den stora världen, Sverige är den fattiga lantisen

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: LARS JAKOBSSON / TR BILD
På söndag avgörs Prix d’Amerique på Vincennes i Paris

PARIS. Vincennes i Paris är som att åka flera år framåt i tiden.

Travbanorna i Sverige är som att åka flera decennier tillbaka.

Travets nationalarena i Frankrike är modern, utvecklas hela tiden och blir bara häftigare.

Bristen på standard, publikvänlighet och tidsenligt arrangemang är det största problemet för svensk travsport och spel på hästar.

De svenska travbanorna är en sorglig syn – det är nergånget, trist och ogästvänligt.

När jag kommer in på Vincennes möts jag i stället av en gigantisk fräsch hall och mäktiga läktare där utsikten över banan och segerpodiet är majestätisk.

Satsas på publiken

Det finns barer, matställen och aktiviteter på alla håll runt den jättelika arenan.

Här satsas det verkligen på publiken och det är värdar överallt som tar emot och hjälper till.

I publikutrymmena hittar man grupper med sköna fåtöljer för att kunna umgås, allt är i fräscha och uppiggande färger.

Massor av skärmar och obemannade spelautomater är utplacerade, information och hjälp pumpas ut i moderna produktioner.

Bland de mest populära ställena finns en gigantisk pub och en restaurang med en meny som får folk att vallfärda till och med i gourméhuvudstaden Paris.

Ute på läktarna dunkar underhållning från högtalare av högsta kvalitet och storbildsskärmen på innerplan är gigantisk.

40.000 på läktarna

I söndags när Prix de Cornulier som världens största montélopp kördes kom över 10.000 åskådare, Prix d’Amerique den sista söndagen i januari som världens största travlopp lockar alltid över 40.000 åskådare.

Allra häftigast, som mest påkostat och laddat är det naturligtvis under Prix d’Amerique.

Invigningen är ett fängslande spektakel med flaggor, gungande folkhav, akrobater, musikanter och djur.

Då har vi ännu inte kommit in på de spektakulära sportsliga förutsättningarna och den 1975 meter långa banan med den kolsvarta kolstybben som slingrar sig fram inbäddad i landskapet.

Banan, stallbacken och omklädningsrummen är lika mytomspunna som mystiska, det verkar inte räcka med ett helt människoliv för att lära sig bemästra banan fullt ut.

För mig är det en bana som har mer mystik och är mer mytomspunnen än andra omskrivna sportarenor som Forum i Montreal, Maracana i Rio de Janeiro och Roland Garros i samma stad.

Utmanande bana

Körstilen i loppen är tuff, det är tillåtet att tacklas, ingen sitter fast, tempoväxlingarna avlöser varandra och det körs i vida spår.

Voltstarten borta i tarmen är ett enda stort kaos och en tuff fysisk strid.

Hästarna startar i uppförsbacke, springer vidare in i en tvär kurva, fortsätter i den för många svårbemästrade nerförbacken, kommer in i ännu en skarp kurva, tar sig an den jävulska och förrädiska uppförsbacken där mjölksyran kommer i slutet och där många tappar fokus att fortsätta, ökar tempot in i den långa svängen igen där det är väldigt svårt att passera och spurtar in på upploppet som inte är längre än till exempel Axevalla.

Svensk historia

Här har också stora historiska klassiska svenska idrottsögonblick utspelat sig.

Sören Nordin som åkte tåg i en godsvagn ner med Scotch Fez och förvånades över att banan bland annat innehöll en uppförsbacke, Ina Scot och Helen A Johansson som stått för vår kanske mest sensationella och vackra idrottshistoria, Stig H Johansson som tappade fattningen efter segern med Queen L., Maharajah, Stefan Hultman och Örjan Kihlström som till slut fick sin stora efterlängtade revansch samt Björn Goop som grät glädjetårar medan Timo Nurmos studsade runt på banan och Readly Express lunkade mot vinnarcirkeln.

100-årsjubileum

I Sverige lockar fortfarande vissa travtävlingar – men det är för gröngräset en högsommardag i Halmstad, klipporna och familjeumgänget i Årjäng och den sportsliga dramatiken i Elitloppet på Solvalla.

Att se hästar tävla är som mäktigast på plats – intresset för travsport, spel och hästägande tynar bort när det inte finns några tilltalande evenemang.

I 15 år har jag åkt på Prix d’Amerique och det har bara blivit mer storslaget för varje år.

2020 är det 100-årsjubileum för Prix d’Amerique, vänta er något alldeles extra utöver det vanliga.

Paris är den stora världen, Sverige är den fattiga lantisen.

avMattias Karlsson

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM