Bard: Ingenting är större än Elitloppet

TRAV

Artisten Alexander Bard skriver själv om folkfesten

Från mediebevakningen att döma är det lätt att tro att svenska folket är tokigast i fotboll och ishockey.

Men faktumet kvarstår att travet är Sveriges största publiksport – större än fotbollen och ishockeyn tillsammans.

Och ingenting i travvärlden är större än Elitloppshelgen på Solvalla.

100 000-tals svenskar väljer att bevittna begivenheterna i pubar och spelhallar eller hemma framför tvn. Men för närmare 60 000 fantaster – lika många människor som du hittar invånare i en medelstor svensk stad – finns det bara ett tänkbart alternativ: Att uppleva evenemanget på plats på Solvalla.

Det har skrivits åtskilliga spaltmetrar om hysterin på Solvalla under Elitloppshelgen. Men varför evenemanget är så hysteriskt verkar ingen skribent klara av att analysera.

Vad är det som får så många människor att bli så besatta av att se några hästar släpa runt på några tunna killar sittandes i förlossningsställning i metallvagnar och utspökade i discokostymer? Kan det möjligtvis vara så att avsaknaden av svar avslöjar att det inte finns ett enkelt svar på denna märkliga gåta. Snarare måste vi vara beredda på 50 000 olika svar.

HÄSTFOLKET

Först och främst finns förstås hästfolket på plats. Vissa av dessa figurer är välbekanta. Hästtjejen som ritade ett hjärta intill namnet Stella Rodney på väggen i plugget och som fortfarande börjar gråta varje gång hon tänker på att de fina hästarna faktiskt bara lever en tredjedel så länge som de odrägliga människorna.

Stalldrängarna som tålmodigt kör träningsvarv efter träningsvarv med den avdankade åttaårige valacken som ska ut i nästa veckas amatöruppsamlingslopp på Dannero medan de drömmer om att en dag likt Björn Goop eller Tim Tetrick få chansen att svinga sig upp bakom ett fartmonster på väg till startbilsvingen i Elitloppet.

UPPFÖDARNA

Men det finns ett helt annat hästfolk också bland de drygt 30?000 människor i Sverige som försörjer sig på travnäringen på ett eller annat sätt. Och roligast bland dem är uppfödarna.

Travstuterier är inte som vilka gårdar som helst. Nej då, det ska vara den ena eller den andra jordmånen, si eller så mycket sten i hagarna, inne eller ute med fölston och föl, och den avelshingst som skulle föra aveln dramatiskt framåt i fjol är ersatt av en ny modehingst i år. Och allt detta avhandlas av hästfolket dagarna i ända, i stallar och per telefon och e-post, själva travsporten är bara en marginell bisyssla jämfört med det dramatiska uppfödandet.

Framför allt pryds svenska travstuterier av övertydliga amerikanska vitmålade trästängsel, som om Sörmland inte skulle gå att skilja från Kentucky. Och fäblessen för det amerikanska slutar inte där. Ingen annanstans i vårt avlånga land hittar ni så många vattensängar, jacuzzipooler, översminkade och fettsugna poptanter och countrygubbar med stetsonhattar, och för all del smidigt organiserade partnerbyten, som på våra trav-stuterier. Här är det rajtantajtan som gäller.

Det enda fenomen som travhästfolket inte har direktimporterat från Amerika är den överdrivna frireligiositeten och det tycker jag att vi kan vara ganska tacksamma över.

MASOCHISTERNA

Men under Elitloppet märks långt fler än hästfolket. Där finns till exempel kömaso-chisterna. Tjejerna som hängde dygnet runt utanför Backstreet Boys studio i tonåren, killarna som campade i tre dygn utanför biljettkiosken innan biljetterna till Bruce Springsteens Ullevikonsert släpptes. Men vad är Backstreet Boys och Bruce Springsteen jämfört med Triton Sund och Offshore Dream? Ingenting!

Utanför Solvalla köas det, campas det, och samlas det autografer (från både kuskar och i fyllan ibland också från hästar) ända upp i pensionsåldern utan att travets kömasochister uppvisar någon som helst skam i kroppen.

Första solstolsinnehavaren på asfaltsbacken vinner och kan sedan dö lycklig, förvissad om att ha uppnått den största bedrift i livet som en människa kan uppnå. Och den som inte vinner är alltid välkommen att haka på gruppissandet på tacksamma trötta träd i Sundbyberg som blivit tradition efter Elitloppstävlingarna.

NÖRDARNA

Där finns statistiknördarna. Nuförtiden är ju hela Solvalla dränkt i trådlöst bredband och då kliver statistiknördarna fram i rampljuset.

Med laptopen under armen både i korvkioskkön och till herrmuggen processar de siffrorna; igår var det stamtavlorna åtta generationer tillbaka på varenda starthäst (och deras syskon och föräldrar) på Blodbanken, idag är det speloddsen hos ATG, imorgon är det analyser fram och tillbaka om hur loppen borde eller kunde ha körts, hur den ena eller andra mellantiden avgjorde var den ena eller den andra hästen landade i resultatlistan. Glöm fotboll och ishockey, ingen sport genererar så mycket upphetsande statistik som travet!

SPELNISSARNA

Statistiknördarnas bästisar är spelnis-sarna. Inte gamla tiders spelkungar utan dagens spelnissar.

Medan spelkungarna bara skrek hästarnas startsiffror när hästarna nådde upploppet – du hör aldrig ”Heja, nummer 7!” på dagens travarenor, det vore höjden av vulgaritet, hästar är ju också människor, hästar har ju namn! – stoltserar dagens spelnissar med att de minsann kan hästarnas smeknamn utantill och inte bara namnen i startlistorna som spelamatörerna får förlita sig på.

Det började med att Varenne kallades Il Duce och Jag de Bellouet fick lystra till Jaggen. Redan när vår egen Tsar d’Inverne föddes insåg vi att han skulle gå under smeknamnet Tsaren, men mindre glamourösa namn har ju folk och fä tvingats lystra till. Annars är det tur att det inte råder någon begränsning på adelstitlar i häst-världen. Ingenstans träffar ni så många kungar, drottningar, grevar och baroner på en gång som i en helt vanlig startlista till Årjängstravet i oktober.

Spelnissarna utmärks av att det är så besatta av loppens intensitet att de inte ens kan skilja på presens och imperfekt.

Bara travnördar talar om travlopp i efterhand i presens: ”Om Citation klämmer sig ut 400 meter före mål så vinner han.” Nja, han gjorde ju inte det, Citation satt kvar i det som skulle bli hans vinnarhål och förlorade ju loppet. Men tydligen sitter han fortfarande kvar i det hålet i den kurvan enligt spelnissarna. För en Citationspelnisse som är bitter över ett förlorat vad duger förstås inte någon annan sanning än den hypotetiska. Livet är ett ständigt aldrig avslutat travlopp som under inga omständigheter får omvandlas till ett givet faktum. I spel-nissens värld är travloppen för alltid frysta i tid och rum.

EKO-FANTASTERNA

Travets senaste subkultur är ekoracingfantasterna. Mänskligheten spyr ut växthusgaser från fossila bränslen som aldrig förr, klimatet förändras dramatiskt, Jordens undergång är nära och att då gå på

Formel X-tävlingar med racer-bilar är etiskt otänkbart.

Hästar är djur som äter gräs och skiter bajs, håller landskapet öppet och människor på landsbygden sysselsatta, och springer ändå nästan lika fort som racerbilarna kör. Dessutom går de att spela på och när senast hörde du om någon som tyckte att det var kul att gå till en totolucka och spela på Schumacher och då avsåg någon annan än hästen med det namnet?

Precis som racerbilarna kan travhästarna få plötsliga motorstopp. Dessutom kan de få för sig att börja galoppera och bli diskade vilket adderar ett spännings-moment som sportbilarna saknar. Alltså kan sportvidunder som Buck I St Pat och Sahara Dynamite åtnjutas fritt från skuldkänslor i dessa ekotider när goda människor byter sin BMW mot en Prius eller ännu hellre skaffar en cykel.

Travsporten har alltid varit ekologisk och biodynamisk och till skillnad från korrumperade idrottsmän blir travhästar som överhuvud-taget kommer i närheten av anabola steroider faktiskt avstängda på livstid.

TRAVÄLSKARNA

Sist men inte minst har vi travsportfantasterna. Folk som du och jag som helt enkelt tycker att tre minuter är det perfekta underhållningsformatet – har ni tänkt på att travlopp är exakt lika långa som hitlåtarna på topplistorna och sexscenerna i erotik-rullarna, visst är det något djupt mänskligt med tre minuters gnistrande underhållning – som lätt får dåligt samvete över att vi kan vara så spända på att se ett travlopp att vi glömmer bort att spela på vår favorit, och som inte nöjer sig med något annat än det bästa.

Och hur kan man då slå Elitloppet? Det enda travloppet i världen där bokstavligen talat hela världseliten finns på startlinjen och där allting som går att testa på en travhäst verkligen testas: Startsnabbhet, travsäkerhet, speed, styrka, psyke och uthållighet, allt på en och samma gång.

Det har sagts att Prix d’Amerique är världens tuffaste travlopp över 2?700 meter på den krävande Vincennesbanan utanför Paris.

Pyttsan säger vi om det: Det krävs två heat samma tävlingsdag på vardera 1?609 meter för att vinna Elitloppet, det är sammanlagt 500 meter längre än Prix d’Amerique, och då inte heller på någon mjuk och mysig kolstybb utan på en stenhårt bankad världsrekordbana.

Alltså vet alla vi travsportfantaster på plats på söndag att vinnaren av Elitloppet är världens bästa travhäst alla kategorier. Och vem kan överhuvudtaget tänka sig att missa den kröningen?

Alexander Bard

ARTIKELN HANDLAR OM

Elitloppet