Sprinterloppen saknar tjusning

TRAV

Det slog mig när jag satt och tittade på ett gammalt lopp.

Sprinterlopp med bilstart är det tråkigaste som finns.

Och de är också de sämsta loppen att spela på.

Jag skulle inte sakna dem om de försvann.

1640 auto – är ­inte det rena döden? Detta ­amerikanska påfund som har spridit sig likt en farsot genom åren. Varenda svensk travbana tror tydligen att man måste köra en massa kortlopp för att vara med i matchen.

Men om vi tänker efter, finns det någon som helst tjusning med ett sprinterlopp? Egentligen inte, eller hur?

Enformiga lopp

För ett roligt sprinterlopp skulle ha varit ännu mer sevärt om det gått över full distans. 1640 meter innebär laddning från start, ganska låg fart mitt i och sedan speedkörning igen sista 600.

Kuskarna vet exakt vad som gäller och de kan heller inte göra särskilt mycket åt sin situation. Det bästa är att gilla läget. Visst kan man försöka sig på en tidig attack men dessa brukar oftast sluta i ett magplask – det går helt enkelt inte att improvisera. Loppen är stereotypa och tråkiga att titta på. De tillför inget.

Minskar spelvärdet

Som spelare jublar jag aldrig när jag ser att distansen är kort. Nej, det handlar snarare om en uppgiven suck och så ­brukar jag tänka att ”synd att det här inte var ett långlopp eller åtminstone 2?140 meter.”

Över längre distanser kan det nämligen hända saker. Då kan kuskarna utnyttja sin häst på ett helt annat sätt och då ökar också spelvärdet.

1640 auto är faktiskt rena antabusen för mig. Jag tappar intressent.

Jag vet inte vem som ligger bakom importen av dem. Men om ni frågar mig så buntar vi hop alla sprinterlopp och skickar tillbaka dem dit kom ifrån, till USA.

Där ­bryr sig ändå ingen om taktik och ­finess, där kan de köra ett varv med vinande ­piskor och heja på ”number five”. Där har de inte alls samma känsla för sport och spel som vi.

Till sist, ett mejl från Christer ­Magnusson: ”Kul att du uppmärksammar den stundtals usla fantasin när det gäller att döpa travhästar. När det gäller Umbrella kan det möjligen skyllas på två oberoende stuterier, men hur kan det godkännas? Rekordet är väl dock när samma stuteri, samma årgång, döper två hästar till Fight respektive Fighter Hornline! En ros dock till Margareta Wallenius-Kleberg på Menhammar, man kan bara ana den möda som läggs ner på namnsättningen.”