”Jag var millimetrar från att dö”

Anja Pärson talar ut om prestationsångesten, homoryktet - och att hon vill bevisa ännu mer

Foto: LASSE ALLARD
premiär i dag Nya Anja Pärson har en ny frisyr, och ett nytt sätt att se på livet och sporten. ”Jag har förändrats mycket som mästerskapsmänniska. När man blir äldre tänker man mer på riskerna än när man är yngre. I skidåkningen gasar du mer när du är tio än när du är 30,” säger Anja. I dag är det världscuppremiär i Levi, och det stora målet för säsongen är hemma-VM i Åre 2007.
SPORTBLADET

Ny säsong.

Ny frisyr.

Ny Anja.

Som börjat planera livet efter karriären.

- Det är lättare att få prestationsångest när man blir äldre.

Inför premiären i dag berättar Anja Pärson öppenhjärtigt för Sportbladets Johan Flinck om bland annat livet efter karriären, prestationsångesten och hur hon var millimetrar från döden.

Hon har vunnit allt som går att vinna.

Hon är god för tiotals miljoner.

Hon är älskad av ett helt folk.

Hon har genomgått en tuff knäoperation.

Frågan är faktiskt befogad när Anja Pärson i dag inleder en ny säsong:

Varför fortsätter du?

- Jag har så mycket kvar att bevisa både för mig själv och andra.

Har du verkligen det?

- Ja, jag har målsättningar kvar i störtlopp, super-G...och teknikgrenarna. Och jag tror fortfarande att jag kan bli en bättre allroundåkare. Sedan vill jag rätta till misstagen från i fjol.

Vilka misstag?

- Jag åkte ut många gånger. Jag vill komma ner oftare. Det finns mycket jag vill lära mig. Och så är jag bara 25, vad skulle jag annars göra?

Det sistnämnda säger hon med ett skratt.

Men det finns också ett allvar där bakom.

Under rehabtiden i vår och sommar efter knäoperationen har hon haft mycket tid att fundera på framtiden.

Mognare i dag

- Som elitidrottare blir man lätt tunnelseende. Man kör stenhårt med att buffra upp sitt självförtroende. Många idrottare har svårt med vad man ska göra efter att karriären är slut. Man är liksom inget utan sin idrott.

- När jag nu inte hade min idrott att falla tillbaka på under fyra månader (rehabtiden) så har jag verkligen fått försöka hitta andra element i livet så jag känner trygghet i mig själv: "jag behöver inte idrotten för att hanka mig runt på dagarna".

Det är en mognare och mer reflekterande Anja som går in i den här säsongen.

- Jag känner att det finns så mycket mer, utanför skidåkningen, att falla tillbaka på nu än tidigare. Jag började tänka så redan för ett år sedan.

Har du hittat nåt?

- Inte vad jag vill göra efter karriären. Däremot har jag hittat tryggheten i mina vänner och jag har en familj som är ovärderlig för mig, folk som jag kan luta mig mot när det gått snett.

Tillsammans i sju år

Just vännerna spelar en allt större roll i Anjas liv.

- Jag hade inte tid för kompisar innan. Då var det bara skidåkning och min pojkvän (Björn Persson) som gällde.

Hon och Björn hade varit tillsammans i sju år, ända sedan Anja slog igenom 1998, men i september i fjol tog det officiellt slut.

- Helt plötsligt var jag singel. Jag började öppna ögonen och såg att: "fan, det finns någonting utanför skidsporten också."

Men vännerna fanns kvar?

- Självklart! De är väldigt förstående och har alltid peppat mig extremt mycket i min skidåkning. De tycker också att det är tungt att jag är ute och reser så mycket och att vi ses så sällan. Men när vi väl ses så är det som om jag inte varit borta en dag.

Är det gamla barndomskompisar från Tärnaby?

- Nej, jag har bara en kompis från förr. De andra kompisarna finns i Umeå och Stockholm.

Vilket är det märkligaste ryktet du hört om dig själv?

- Att jag skulle vara lesbisk.

Hur är det med pojkvän nu?

- Ingen. Singelstatus fortfarande, skrattar Anja.

Vi talade tidigare om varför du fortsätter tävla - finns det ingen risk att du blir idrottsinvalid?

- Nej, inte på grund av den här knäskadan. Jag ska vara i princip hundraprocentig. Sen kan man ju alltid åka snett en dag, säger hon med ett leende.

Vad är det närmaste du kommit att dö?

- Det handlar om millimetrar. Jag höll på att krocka med en kille i super-G i Stelvio (Italien) för några år sen när jag höll på att glida över. Det var jävligt nära. Sen har jag ju krockat med en älg också (september 2005). Där kan det också ha varit nära.

Sportbladet har tidigare berättat om Anjas VM-dröm i Åre i februari. Om hur målfållan ska vara överfylld och hur hon vinner störtloppet och sedan glider ner i hörnet där mamma Madeleine alltid brukar stå.

Men inför VM sätter Anja inte samma enorma press på sig själv som inför OS där hon sa att hon hade chans att ta guld i alla fem grenarna.

I media blev det "Anja: "Jag ska ta fem OS-guld"."

- Det är löjligt att skriva fem guld även om en del tyckte det var coolt. Jag vet vad jag ska säga för att få en rubrik. Vill jag ha den där haussen runt om mig så ska jag säga det. Jag tycker det är löjligt att mörka sina målsättningar.

Men du satte stor press på dig inför OS?

- Mästerskap har alltid varit mitt sätt att tagga igång och sätta press på mig själv.

Du gör det inte inför VM?

- Man utvecklas och blir äldre, hittar andra värderingar i livet, andra tankegångar. Jag har förändrats mycket som mästerskapsmänniska. Det gjorde jag redan från VM i Bormio till OS i Turin. Jag vet vad jag kan. När man blir äldre tänker man mer på riskerna än när man är yngre. I skidåkningen gasar du mer när du är tio än när du är 30. Man tänker mer på följderna. Det är lättare att få prestationsångest när man blir äldre.

Har du blivit fegare?

- Det tror jag inte, hähä.

Det syns om inte i annat i håret - det är ingen feg frisyr det där.

En mörk och en ljus sida av Anja Pärson?

- Ja, en tudelad kvinna (leende). Nej, men jag hade ganska ljust hår i sommar, och nu går vi in i hösten och vintern och det blev det så här.

Du har sagt att förra säsongen tappade du lite av glädjen i skidåkningen?

- Till slut blir det vardag i allting. Glädjen finns där alltid men det där suget att vilja prestera sitt bästa varje dag...det kan bli slitigt. Jag var mentalt sliten och trött i kroppen.

Så till och med Anja Pärson kan tappa lite av sugen på att vinna?

- Oh, ja (skratt). Till slut blir det en massa måsten och helt plötsligt glömmer man bort leken i det.

Därför kom nog operationen och rehabperioden ganska lägligt.

- Alla har det tungt på en rehab men för mig var det tvärtom. Jag fick lära mig att ta vara på varje dag och ta små steg. Det tar jag med mig till skidåkningen och ger mig själv mer positiv "cred" när det går bra.

En Anja Pärson som känner sig trygg i sig själv, har hittat glädjen i skidåkningen igen och fått tillbaka det där riktiga suget att vinna - konkurrenterna borde skälva.

Anja om...

ARTIKELN HANDLAR OM