GULDBRAGDEN

Elofsson: Det känns helt jävla overkligt - jag är ju inte i form

SPORTBLADET

VAL DI FIEMME

Smällen i Salt Lake City, fotskadan i somras och en elakartad bakterie fick till och med den bäste att tvivla.

Men i går - strax efter tio på förmiddagen - var helvetet och ökenvandringen över för skidstjärnan Per Elofsson.

Han är nummer ett igen.

- Det känns helt jävla overkligt, säger han.

Per Elofsson njöt efter guldloppet, invirad i en svensk flagga.

Exakt 10.17,42 sträckte Per Elofsson armarna i luften och skrek så att det hördes långt utanför skidstadion i Val di Fiemme - ja, nästan till mamma Annika framför tv:n hemma i Röbäck.

Det var en seger över dopningsavstängde Johann Mühlegg, över en skadad tå, över ömma hälsenor och över en mycoplasma-bakterie, som höll på att ödelägga hela säsongen för Per Elofsson.

- Gulden i Lahtis smäller högt, men den här segern är större. Egentligen ska det inte gå att vinna VM med den uppladdningen jag haft, säger Per Elofsson.

Och fortsätter, något oväntat:

- Jag är inte i form just nu, inte alls hundra. Jag orkar inte växla tempo som förut, men det gick ändå. Fatta"

Glädjen han visade efter målgång sa allt. Han var rörd till tårar när han hejdades av de första tv-bolagen i målfållan.

Nära att börja gråta

Per torkade ögonen gång på gång.

- Jag tänkte, bara jag inte börjar storgråta. Inget fel i det, men det kändes som om jag var tvungen att hålla tillbaka lite, eftersom jag skulle prata om loppet också, säger Per Elofsson och skrattar.

Pappa Tore Elofsson rusade fram till den nyblivna världsmästaren och gav honom ett par uppmuntrande ord och en varm omfamning. Deras blickar möttes i några sekunder och pappa Tore viskade någonting.

- Han sa saker, men det var faktiskt helt obegripligt. Det enda jag vet är att det var någonting glatt i alla fall, säger Per Elofsson.

Pappa Tore förklarar:

- Det var en fantastisk prestation och det talade jag om för honom. Som pappa är man otroligt stolt.

Mamma Annika följde loppet på tv hemma i Röbäck.

Välstädat hem

- Hon såg, som vanligt, inte så mycket. Hon var så nervös att hon börjar städa istället. Vi lär ha nog rätt välstädat hemma, tippar jag.

Upplägget att mamma Annika stannade hemma och Tore åkte till Italien var bestämt sedan länge.

- När Per vann sina guld i Lahtis var jag ensam på plats. Till femmilen kom mamma och då gick det inte lika bra, säger Tore och skrattar.

Loppet var upplagt för Mathias Fredriksson. Per Elofsson trodde inte på sig själv och försökte istället matcha fram världscupsledaren till segern i mästerskapshistoriens första duathlon - tio plus tio kilometer, med skid- och stilbyte efter halva tävlingen.

- Det är bättre att någon svensk vinner, tänkte jag. Mig själv räknade jag faktiskt inte dit. Vi växeldrog sista varven och jag ville få Mathias i rätt position, säger Per Elofsson.

Vid ett tillfälle - på slutet - vände han sig om och vinkade fram Mathias, som svarade med att skaka på huvudet.

Meningen var att Mathias skulle få sticka.

- Då förstod jag att han inte hade några krafter kvar och jag blev lite överraskad, säger Per Elofsson, som gjorde grovjobbet själv - åt sig själv.

Ingen spurtspecialist

Han är inte känd som någon spurtspecialist och det var egentligen ingen som trodde att han skulle ta upploppet.

- Men ändå, att dra på efter två mil är lite annorlunda än att göra det i en sprint. Det blev en taktisk fullträff. Jag lämnade en lucka till Hofstad just innan upploppet, över sista knixet tog jag fart och sedan gled jag förbi honom, säger Per Elofsson.

- Jag var jättetom i benen och väntade bara på när någon skulle komma bakifrån. När det var några meter kvar tittade jag åt sidorna och jag var ensam. Då vågade jag sträcka armarna i luften, säger Per Elofsson.

Genomklappning i OS

Hans långa, tuffa tid som började med genomklappningen i OS - på grund av dopningsavstängde Mühlegg - och som avslutades med en elakartad mycoplasma-bakterie är över.

- Jag är överraskad. Först i november kunde jag börja träna ordentligt. Enligt planeringen skulle jag köra 830 timmar i år, men träningsdagboken har jag kastat för länge sedan och istället gått på känsla. Ska jag tippa så har jag nog kört 400 timmar och det är inte mycket, säger Per Elofsson.

Men en halvtränad Elofsson vann VM-guld.

Ökenvandringen är över.

Per Elofsson tävlar för IFK Umeå

Patrik Thornéus