Guldhjärnan bakom segern

Sveriges lugnaste VM-hjälte: Jag har nog inte fattat det än

SPORTBLADET

VAL DI FIEMME

Redan efter kvalet stegade Thobias Fredriksson fram till brorsan Mathias i målfållan och sa:

- Det är hellugnt, det fixar sig.

Tre timmar senare sträckte han händerna i luften som världsmästare.

- Om jag fattat det? Det tror jag inte, säger han.

Foto: reuters, <b>obs montage</b>
Efter ett taktiskt fulländat lopp fick Thobias smaka på den ädlaste av medaljer.

Nej, han är helt kolugn. Thobias Fredriksson sitter på den internationella presskonferensen och förklarar lågmält och sansat att "det var en bra tävling", "det gick fint" och "jag är glad".

Hans ansiktsuttryck avslöjar ingenting.

En halvtimme senare är det dags för honom att möta den svenska mediakåren och han är lika avslappnad som om han just vunnit ett distriktsmästerskap i Jämtland.

Bara tänkt på VM

Kanske ännu lugnare.

- Vad ska jag göra? Ska jag hoppa? Nej, jag vet inte. Jag vet inte om jag fattar det överhuvudtaget, säger Thobias Fredriksson och sätter sig tillrätta i stolen.

Om än ännu lugnare.

Han har aldrig ens vunnit en världscupstävling och därför var det många som trodde på Mikael Östberg och Peter Larsson, som båda fått kliva högst upp på pallen i vinter.

Men Thobias anade någonting.

- Jag har bara haft den här tävlingen i tankarna och kunnat ladda upp i lugn och ro. Kroppen har känts bra och jag hoppades givetvis på medalj. Men i sprint måste man också ha tur, säger Thobias Fredriksson.

På morgonen när han vaknade på svenskhotellet Montanara var han rastlös. Han försökte slå ihjäl tid framför tv-spelet, framför videon och tillsammans med kompisarna i landslaget.

Fruktansvärd väntan

Det gick så långt att han mådde dåligt.

- När tävlingen, som nu, började först halv fyra var väntan hemsk. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Timmarna var fruktansvärt långa och man laddade och längtade. Det var en otrolig anspänning, säger Thobias.

Sedan gick han in och hade näst bästa tiden i kvalet - efter hemmafavoriten Christian Zorzi - och redan då såg han ut som en vinnare.

Det sa han även åt brorsan Mathias.

- Han lät jäkligt säker på seger, säger storebror.

Han var lika lugn i kvartsfinalen och såg ut att ha hur mycket krafter som helst. Thobias hamnade långt bak i fältet - låg ett tag sist - men gled enkelt över mållinjen som heatsegrare.

- Kvarten är den absolut värsta. Man kör kvalet och sedan har man en och en halv timme på sig. Man lägger sig och vilar i vallaboden och sedan, när det är dags igen, vill kroppen vila vidare, säger Thobias Fredriksson.

I semifinalen var det samma sak. Thobias låg ett tag längst bak i fältet, men när det var dags för upploppet kom han från ingenstans och tryckte dit konkurrenterna.

- Jag gillar inte att vara först, men inte sist heller. Det var mest otur att jag hamnade där, men jag hade fantastiska skidor och kände mig stark.

Han såg knappt andfådd ut efter sina två första insatser på den tuffa banan och inför finalen ställdes han mot regerande VM- och OS-mästaren Tor Arne Hetland.

Som inte hade en chans.

- Jag lade mig tvåa den här gången och det var ett bättre utgångsläge. Innan upploppet började norrmännen röra på sig och då var jag tvungen att agera, säger Thobias.

"Vi behöver inte prata"

Han gick ut till höger och retfullt enkelt gled han i från Hetland och Haavard Bjerkeli, som blev trea och tvåa. Thobias kunde till och med unna sig att slå av på takten och göra en ordentlig segergest när han passerade markeringen.

Den som gav honom guld.

Thobias hann knappt reagera innan brorsan Mathias Fredriksson var framme och gav honom en varm, kärleksfull kram.

- Jag vet inte vad han sa? Bra, tror jag. Men vi behöver inte säga så mycket, vi vet vad den andre tänker, säger Thobias.

Fortfarande lika avslappnad.

Sällan har världen skådat en världsmästare, som tagit en seger med större lugn.

Men andra kanske har fattat det.

Elva som bäst tidigare

Så tänkte Fredriksson under sprintloppet

Patrik Thornéus