"Det blev ett fint avsked"

En nöjd Johan Olsson summerar sin sista mästerskapsdag: ’Stolt över mig’

1 av 8
19.56. Fotas med sina tre medaljer från mästerskapet.
SPORTBLADET

Han kom till Lugnet med en sista mästerskapsdröm, men den trasades sönder i sockersörjan.

Fast när Johan Olsson i går kväll stod och blev ­fotograferad med sina tre VM-medaljer runt halsen kunde han ändå njuta.

– Jag är stolt över mig själv, säger han.

Sportbladet punktmarkerade den svenska landslagsveteranen på hans ­avskedsföreställning.

Johan Olsson går med blicken sänkt i gången upp till vallaboden. Himlen är mörk. Det är en timma och 45 minuter kvar till start.

Han bär med sig en ­ryggsäck och en dröm.

Johan Olsson vill vinna femmilen, han vill ­försvara sin titel.

Uppe vid vallabodarna hänger han av sig sin väska och går fram till kanten av banan. ­Åkarna släpps inte ut på tävlingsbanan ännu och ­Johan skrapar med ena ­foten på snön, som en ­fotbollspelare som känner på sin plan inför en viktig match.

– Vi fick inte komma ut på banan först så jag försökte känna på snön för att se vilka trugor man ska ha till stavarna, berättar han.

Johan kisar ut över banorna för att bilda sig en uppfattning om underlaget. Det ser löst ut.

En stund senare börjar han testa skidor. Han åker en sväng med vallachefen ­Urban Nilsson innan han börjar diskutera med sin vallare Mats Eklund. De ­väljer två skidpar. Det ena paret, visar det sig, går ­bättre.

En kvart före start går ­Johan Olsson ner till startområdet. Gången till ­starten går under läktaren och folk skriker när de får se att det är Sveriges stora VM-hopp som passerar under dem.

Johan Olsson tar in, men ändå inte.

Han är fokuserad.

Ett sista försök

Inför starten joggar han och stretchar lite. Daniel Richardsson, Anders Södergren och Lars Nelson står i grupp och pratar.

Johan Olsson är ensam.

Med en dröm. Och ett mål.

När han får gps-sändaren satt runt ena foten andas han djupt. Bröstkorgen åker upp och ner.

Snön har börjat yra i ­luften och vinden ligger på.

28 minuter in i loppet gör Johan Olsson sin första ­tempohöjning. Ryssen Maksim Vylegsjanin ­skuggar svensken, de ­kommer att följas åt hela söndagen.

Redan nu anar Johan ­Olsson att det kommer att bli tungt i det lösa föret.

Tre mil in i loppet gör han ett sista försök att dra upp tempot.

Han grillar konkurrenterna. Massorna på läktarna skriker. Johan Olsson ­brinner.

Men lågan släcks snart.

– Jag försökte göra sista manövern från stadion och upp Jag körde och tittade mig omkring. Det var ändå 25 personer med trots att man försökte göra en ­forcering. Då tänkte jag att nu är det dags att skita i det, berättar Johan Olsson.

”Vi gick hårt upp”

Han rättar in sig i ledet.

Och där stannar han.

Längre bak i fältet finns Petter Northug. Han har ­inte positionerat sig ännu.

Inne på stadion före sista varvet är det bara tjecken Lukas Bauer som åker in och byter skidor.

Bakom dem biter Petter Northug sig fast.

– Petter ligger bara bakom i klungan, men då ska man veta hur det känns. De sista fem kilometrarna har de flesta tuggummi i benen. Det finns ingen som har ­något kvar vare sig man ­ligger framför eller bakom. För att komma i den där spurten på slutet måste man vara extremt stark och ­vältränad, säger Johan ­Olsson.

– Vi gick hårt upp på ­toppen av mördarbacken och han bara vinglar fram av energibrist. Men han är ju med, vi hänger ju inte av ­honom.

På väg in mot stadion är Johan Olsson med. Lukas Bauer leder och han och Maksim Vylegsjanin ser ut att gå ensamma mot mål när Johan Olsson ser något ­ursinnigt rött i ögonvrån. Och så smäller det till.

En norsk uppvisning

Petter Northug trampar förbi som att han hade ­snöskor under fötterna.

– Det kändes som att vi andra försökte spurta och det var som att man knappt rördes sig framåt, säger ­Olsson.

Det blev en spurt, det blev en norsk uppsving.

Petter Northug vinner, Lukas Bauer tvåa och så plötsligt har Johan Olsson chans att testa den ­spurt­teknik som han och ­tränaren Mats Larsson ­teknikslipat på.

På upploppet tar ­Vylegsjanin ett felskär och Johan Olsson orkar ta sig förbi och vinna brons­medaljen.

Efteråt går Johan Olsson fram till ryssen, klappar om honom och säger att han själv hade haft tur.

– Det är inte så att jag slår mig själv på bröstet och ­säger att jag slog honom.

Några timmar senare kommer Johan Olsson hem till hotellet där landslaget bor. Ett par fans vill ha ­autografer. Johan sneglar mot parkeringen. Hustrun Anna har tagit parets bil och försvunnit.

”Värda mer”

Det ser inte ut att bli en träff med döttrarna Molly och Signe.

– De har ju haft ett lika tufft VM-­program som mig. ­Signe, åtta ­månader, det blir mycket för henne. Det är bättre att de åker hem nu när det blir så sent för mig, säger Johan Olsson.

Men en stund senare kommer de i alla fall.

Johan skyndar fram till ­bilen. Han lyfter ut Molly och tar henne i famn.

Molly ler förtjust.

De har inte träffats på sju veckor.

Då vet Johan att han gjort rätt. Det var värt upp­offringarna, men nu är han ­hemma.

– Det blev en fin avskedsföreställning. Men de här är värda mer än ­mina tre medaljer tillsammans, ­säger Johan ­Olsson.