PRESENTERAS AV

Julia, 26, vann mot sin cancer

SVENSKA HJÄLTAR

Nu hjälper hon och bästa vännen andra att besegra sjukdomen: Känner ett ansvar att göra något

GÖTEBORG. Julia Mjörnstedt var rädd, panikslagen – och ensam.

Hon trodde att hon var den enda i världen som drabbats av tjocktarmscancer, 21 år gammal.

Nu hjälper hon och bästa kompisen Hanna Wekell andra unga cancerdrabbade genom organisationen Ung cancer.

På bara en månad har över 300 000 sett deras film ”Det är okej att känna” på nätet.

– Ingen ska behöva ha det som jag, säger Julia.

”Kära sextonåriga jag...”

En efter en kliver de fram framför kameran och läser delar av sina egna brev, till sig själva som 16-åringar.

En efter en berättar de, naket och självutlämnande, om sin cancer.

Om chocken.

Om sin rädsla, sin förtvivlan, sin ilska, sin sorg och sin saknad – men också om sitt hopp, sin glädje och sin lycka.

Det går inte att värja sig.

Filmen ”Det är okej att känna” träffar rakt i solar plexus.

Jag orkar nästan inte titta – ändå vill jag se den, om och om igen.

Den fem minuter långa svartvita filmen är gjord på enklast och billigast möjliga sätt, filmad mot en vit bakgrund på det egna kontoret, ett rum på en reklambyrå i Göteborg, som Ung cancer har fått låna.

300 000 tittare

De har inte gjort någon reklam, inte köpt dyra annonser – ändå har filmen blivit en succé.

– Vi har bara använt oss av sociala medier, det är ju där de vi riktar oss till, unga mellan 16 och 30 år, finns, säger Julia Mjörnstedt.

1 september la de ut filmen på Youtube och länkade till den från Facebook och Twitter.

Nu har 300 000 sett den.

– Jag måste fortfarande nypa mig i armen för att förstå att det är sant, säger Hanna Wekell.

– Det är magiskt.

I dag har hon och bästa kompisen Julia hunnit bli 26 år.

Sedan april, när de på allvar drog i gång Ung cancer, en ideell organisation för unga cancerdrabbade, har de bara varit lediga en enda dag, en söndag för två veckor sedan.

– Jag ser inte det här som ett jobb, det här är något som jag brinner för, något som gör skillnad, säger Julia.

Att träffa henne och Hanna är som att drabbas av en stormvind – det har redan läkare, sjukvårdsansvariga och politiker fått erfara.

– En del har vi jagat tills vi har fått träffa dem, säger Hanna och skrattar.

Allt började med Julias sjukdom.

Och viljan att vända något negativt till något positivt.

– Jag känner ett ansvar att göra något bra av det som drabbade mig, och vi upptäckte att det fanns ett behov, säger Julia.

Hon var 21 år – och hade precis börjat livet på riktigt.

Hon hade flyttat hemifrån, hade pojkvän, skrev och regisserade ungdomsmusikaler.

Men så var det där onda i magen.

– Jag var glad och energisk, men jag hade haft ont i magen i perioder, i flera år.

Under jullovet 2006–2007 blev problemen akuta: Julia kunde inte äta utan att kräkas.

I januari upptäcktes tumören i tjocktarmen.

Julia kommer aldrig glömma den dagen hon fick beskedet, när hon och pappa och läkaren satt i ett rum på sjukhuset och väntade på provsvaren.

Cancer hade inte funnits i hennes värld, det var inget som kunde drabba henne – hon var ju så ung, hon kunde göra vad hon ville, bli vad hon ville, hade så många planer, så många drömmar.

”Värsta ögonblicket i livet”

Och så kom beskedet.

Julia frågade sin pappa om hon skulle dö nu – och han svarade, ärligt: ”Jag vet inte”.

– Det var det värsta ögonblicket i mitt liv. Jag ville bara springa ut därifrån. Jag minns att jag blev arg på dem. Jag tänkte: jag har inte tid med här, jag har ju så många planer.

Fyra dagar senare låg hon på operationsbordet.

– Jag minns bara små snuttar av de där dagarna, säger Julia.

Hon är noga med att understryka att hon fick en fantastisk vård, det var inte det, det var allt det andra runt omkring, som inte fungerade, som inte var anpassat för en ung, cancerdrabbad människa.

– Jag fick dela rum med en 85-årig tant, som jag inte hade något gemensamt med. Det var bara ett vitt rum med en säng, det fanns ingen tv, bara en tavla med en sten på som jag låg och stirrade på.

I tio dagar satt hennes mamma i en stol i rummet – någon säng som hon kunde sova över i, som på barnavdelningarna, fanns inte.

– Jag behövde mina föräldrar lika mycket, fast jag var 21 – och färg kan ju inte vara ohygieniskt?

Hanna flyttade in

Där Julia låg fanns heller inga andra unga med cancer.

– Jag kände mig som den enda 21-åringen i hela världen med tjocktarmscancer.

I ett år stod livet på paus. Julia genomgick cellgiftbehandlingar och flyttade en period hem till mamma och pappa, livrädd för att sova ensam – och kanske inte vakna mer.

Så småningom flyttade hon hem till sig själv igen – och Hanna flyttade in som stöd.

Efter ett år var det dags att trycka på ”play” igen – och det var då, när livet skulle börja igen, när alla andra andades ut, som känslorna kom ikapp.

– Det var då jag var som mest ledsen – men då fanns det inget stöd att få, sjukhuset hade ju varit min trygghet, säger Julia.

– Jag vågade inte göra någonting. Jag vågade inte ens köpa nya köksstolar för jag visste inte om jag skulle få fortsätta leva. De känslorna jobbar jag fortfarande med.

Startade i köket

Ur Julias erfarenheter – och Hannas, som nära vän till en ung cancerdrabbad – föddes idén till Ung cancer.

De startade hemma i Julias kök – i dag, efter ett halvår, har de redan tusen medlemmar och responsen från sjukvård och politiker har varit positiv.

Varje år drabbas 800 människor mellan 16 och 30 år av cancer i Sverige.

– Det är en grupp som faller mellan stolarna, som inte har någon som för deras talan. Ingen krigade mitt krig – nu ska vi kriga för unga cancerdrabbade, precis som Barncancerfonden gör för barnen, säger Julia.

Vad Ung cancer slåss för är:

Egna avdelningar på sjukhus, anpassade för unga, med färg på väggarna, tv, aktiviteter och fria besökstider – precis som i England, där de var på studiebesök häromveckan.

Utbildning i skolorna – om cancer, om att våga prata om känslor och även om prevention.

Eftervårdscenter, med psykologer, syo-konsulenter och aktiviteter. Det första målet är att starta ett eget center i Göteborg.

Släpper ny film

I fem städer, Göteborg, Stockholm, Malmö, Västerås och Sundsvall har de startat samtalsträffar – och fler ska det bli.

Utöver forumet på hemsidan, där den som är drabbad kan få kontakt med och stöd av andra, förmedlar Ung cancer även samtalsvänner.

Men Julia och Hanna jobbar också varje dag konkret med att hjälpa och stötta andra drabbade i nuet.

– Det kan handla om allt från att sitta i fyra timmar i telefon med någon som just har fått sitt besked, till att bjuda någon på lunch mellan behandlingarna, bråka med Försäkringskassan och CSN – eller åka hem och fylla på kylskåpet hos någon som bara ligger i sängen och inte orkar mer, säger Julia.

En som fått hjälp och stöd av Ung cancer är Johanna Åbrink, 30, som har två små döttrar – och kronisk bröstcancer.

– Det är tryggt att veta att Ung cancer finns. De är så viktiga för att de är så otroligt mänskliga, säger Johanna, som i dag själv är samtalsvän.

– Jag är så otroligt glad att de finns.

I morgon släpps Ung cancers andra film på nätet.

Den handlar om Johanna.

Se den!

Det ska jag göra – om och om igen.