PRESENTERAS AV

”Jag har en stor kropp – med en liten jävla pojk i”

SVENSKA HJÄLTAR

Rolf Lassgård i stor intervju om uppväxten, tonåren – och rastlösheten

ÖSTERSUND. Stor, tung – och liten.

Rolf Lassgård har kämpat med storleken hela sitt liv.

58 år gammal pågår fortfarande kampen, på gott och ont.

– Jag har haft en stor kropp redan från 15 års ålder, men med en liten, liten jävla pojk i, säger han.

Rolf Lassgård syns.

Från långt håll.

Han står och väntar i centrala Östersund med tre fullpackade resväskor mellan benen.

Här föddes Rolf Lassgård, här växte han upp – och hit återvänder han så ofta det går.

Till Jämtland, till rötterna.

Han är på väg hem till Gävle efter flera veckors inspelning i norrländska Viskan, men har gjort en avstickare för att hälsa på sin mor, som fortfarande bor kvar.

Östersund är och förblir hemmaplan, trots att Rolf Lassgård lämnade staden redan som 20-åring.

Vi tar hyrbilen till ett av de centrala hotellen, sätter oss i matsalen och dricker en kopp kaffe.

”Det var min största triumf...”

Rolf Lassgård lägger in en portionssnus och börjar berätta.

Om uppväxten, om tonåren, om rastlösheten.

När Rolf Lassgård började högstadiet slog puberteten till med full kraft.

På ett år växte han en decimeter, med allt vad det innebar av psykisk och fysisk trötthet, rastlöshet och en cocktail av motstridiga känslor.

– Jag var bara less. Min största triumf var att komma till skrivningen och skriva mitt namn på provet och sedan lämna in det blankt, säger han.

Att hitta teatern blev ett sätt att fly in i andra världar, en form av befrielse.

Och ett sätt att närma sig sin egen kropp.

Storleken har, berättar Rolf Lassgård, varit en kamp hela hans liv.

– Jag har haft en stor kropp redan från 15 års ålder, men med en liten, liten jävla pojk i, säger han och lyfter upp axlarna, kryper liksom ihop på stolen, gör sig liten.

– Tänk på det nästa gång du ser en större kille, de ser ofta ut så här – försöker göra sig mindre. Du har inte kontroll över dig själv i den åldern, kroppen far och åker. Och det där följer ju med i allt. Jag upplever det till och med i dag, när man räknar ut BMI och sådana saker. Där gäller en slags medianmänniska – vi som går utanför de där ramarna finns inte riktigt med.

Vändningen för Rolf Lassgård kom 1988, när han deltog i pjäsen Den stora vreden, en gigantisk uppsättning om Norrlands historia.

En ensemble på 50 personer spelade sex timmar föreställning i den lilla orten Iggesund utanför Hudiksvall.

Regissören Peter Oskarsson och musikansvarig Ale Möller förde in folkdans som en del i föreställningen.

Alla skådespelare skulle dansa – även Rolf Lassgård.

– "Aldrig i livet!" var min första reaktion, säger han och skrattar.

”Plötsligt blev det sexigt och läckert!”

Men ju längre de repade, desto mer slutade den stora kroppen att vara i vägen.

– Även om jag inte kunde slå volter så började det hända någonting med min kropp. Det var en otrolig befrielse – dansen hade inga ideal, varje kropp fick sina egna förutsättningar. Och en stor kropp i det, det blev ett jäkla gung. Plötsligt blev det sexigt och läckert!

Sedan dess har Rolf Lassgård blivit en av Sveriges mest välkända och folkkära skådespelare, som ofta gestaltat just fysiskt stora män med små, jävla, pojkar inuti.

Inte minst i genombrottsfilmen "Min Store Tjocke Far".

– Den lilla pojken och den stora kroppen är väl något som alltid funnits med i alla mina roller. Det blev helt plötsligt en tillgång. För när en stor människa blir svag så syns det väldigt, väldigt tydligt, säger han.

Men tillgången som Rolf Lassgård pratar om finns med även på helt andra, ganska oväntade, sätt.

För tre år sedan spelade han tvättmadamen Edna Turnblad i musikalen "Hairspray" på Chinateatern i Stockholm.

Iklädd klänning och skurrock blev han hyllad av Sveriges kritikerkår för sin rolltolkning – och sin dans.

”Vem, vem kunde tro att det bodde en glitterälskade transa som bara längtade efter att komma ut bakom kommissarie Wallanders fritidsjacka?”, skrev DN i sin recension av föreställningen.

Det var också då, i logen efter föresällningen, som han för första gången fick höra talas om Svenska Hjältar.

Helena Bergström, som spelade Velma von Tussle i samma föreställning och som suttit med i juryn i flera år, frågade om han ville dela ut ett pris på galan.

– Hon berättade mycket om Svenska Hjältar och jag tyckte att det lät fascinerande, säger Rolf Lassgård.

Året efteråt tog han över Helena Bergströms plats i juryn och har nu hunnit med två år som jurymedlem.

Ett roligt arbete som både känns och gör skillnad, säger Rolf Lassgård.

– Jag tror att det finns en kraft i Svenska Hjältar som kan plantera lite råg i ryggen på människor. Det är helt vanliga människor som gjort fantastiska saker som får komma upp på scen och hyllas. Och som kan inspirera andra.