PRESENTERAS AV

”Medmänsklighet gör jättestor skillnad”

SVENSKA HJÄLTAR

Emelie levde med psykisk ohälsa – nu vill hon hjälpa andra

1 av 3 | Foto: Foto: PERNILLA WAHLMAN
Den största glädjen i livet för Emelie är sonen Loke.

SUNDSVALL. Emelie Henriksson var bara nio år när hon började må psykiskt dåligt.

Med åren växte problemen och till slut ville hon inte leva längre.

Vändningen kom med sonen Loke, 1,5.

– Jag insåg att jag måste ta tag i mitt liv för att bli en bra mamma.

I dag hjälper Emelie, 22, andra unga som kämpar med psykisk ohälsa genom den ideella föreningen UBUNTU, som hon startade när hon var gravid.

En typ av mötesplats som hon själv saknat.

– Det ska vara en plats där man kan släppa allt det jobbiga en stund och göra något tillsammans, säger hon.

Hon vet hur svårt det kan vara att få hjälp.

– Det är jättelånga väntetider inom psykiatrin och vissa kanske blir isolerade och mår ännu sämre, då kan vi förhoppningsvis vara ett stöd.

Vid sidan av det psykiska lidandet har Emelie den medfödda bindvävssjukdomen EDS. Symtomen är kraftig värk som kommer i skov och som gör det svårt att tidvis klara vardagen. Smärtorna har förvärrat det psykiska måendet utan att Emelie fått någon hjälp.

– Jag fick diagnosen för ett år sedan och det var en lättnad att få veta, samtidigt som det inte finns något botemedel, bara lindring.

Mamman fick cancer

När Emelie var 9 år fick hennes mamma cancer.

– Oron blev till en stor ångestklump i magen och upp i halsen som gjorde att jag slutade äta.

Genom BUP fick hon hjälp att börja äta igen och alla trodde att hon mådde bra.

Men ångesten hade rotat sig och bara växte under åren, trots att Emelies mamma så småningom blev frisk från sin cancer.

– Först senare, när jag sökt hjälp, förstod jag att klumpen i halsen var ångest men om jag hade fått hjälp tidigt hade det kanske inte hängt med så länge.

I högstadiet klarade Emelie tidvis inte att gå i skolan på grund av den ständiga värken och alla jobbiga känslor.

– Jag har alltid haft problem med rädslor och ångest och som tonåring mådde jag skit över att inte kunna vara med kompisarna och orka med skolan som alla andra.

Hamnade mellan stolarna

Till slut hamnade hon i en djup depression.

– Jag sökte hjälp och fick en samtalskontakt som gjorde mig tryggare och gjorde att jag mådde lite bättre. Men efter det hamnade jag ”mellan stolarna” i sjukvården, säger hon.

I gymnasiet, när Emelie kämpade med att läsa in skolan, raserades allt.

Under ett besök på krogen med en kompis blev hon drogad och våldtagen.

– Jag beställde in en drink, sedan är allt becksvart.

Händelsen förvärrade hennes mående.

– Jag visste vad som hade hänt med min kropp men vågade först inte säga något. Allt kändes overkligt, jag väntade med att polisanmäla och utredningen lades ner.

”Allt hade tagits från mig”

Efteråt mådde hon fruktansvärt dåligt. Självskadebeteendet som hon haft sedan 12-årsåldern blev värre och till slut ville hon inte leva längre.

Hon gjorde ett försök att ta sitt liv och hamnade på en psykiatrisk avdelning.

– Allt hade tagits ifrån mig och jag ville bara dö.

Med tiden mådde hon lite bättre men dolde också mycket av sina känslor. Hon träffade sambon Kevin och blev senare gravid.

Äntligen kände hon sig motiverad att gå till botten med allt det svåra hon varit med om.

– Jag tror att man måste ha kommit till den gränsen att man är beredd att söka hjälp. Drivkraften var att jag skulle klara att vara en bra mamma.

Idag mår hon oftast bra men kämpar fortfarande mot värk och ångesten i perioder.

– Det kan vara väldigt jobbigt men när jag kommit ur det och inser hur mycket Loke behöver mig så finns det en väldigt stor livskraft.

Att hjälpa andra är också en viktig del i att må bättre.

– Att finnas för andra ger mig kraft. I föreningen spelar det ingen roll vad man varit utsatt för eller på vilket sätt man mår dåligt, man kan ändå mötas.

”Så himla kul att kunna hjälpa”

Hon hoppas kunna bryta tabun kring psykisk ohälsa som fortfarande lever kvar.

– Fler unga vågar berätta hur de mår idag men det är fortfarande svårt att få unga killar att söka hjälp.

Emelie har sett en positiv utveckling i föreningen.

– Det är så himla kul att kunna hjälpa. Vissa som kom från början med dålig självkänsla och blicken i golvet vågar ta för sig och är glada när de kommer, säger hon.

Om någon mår så dåligt att det väcker oro, kan de gripa in.

– Får vi höra att någon har självmordstankar så följer vi med dem till psykiatrin eller ungdomsmottagningen, åtminstone för ett första läkarbesök, säger Emelie.

Emelie hoppas att verksamheten ska utvecklas och sprida sig till andra städer.

– Det är så många som mår dåligt och köerna är så långa så det här borde finnas överallt. Medmänsklighet gör jättestor skillnad och man ska inte behöva bo i en storstad för att få hjälp.

Annika Sohlander