Årets Livräddare

PRESENTERAS AV

Sjuksköterskan Catrin från Borås räddade liv i New York

Berättar om kaoset, mörkret och ljuspunkterna i kampen mot corona

Av: Jenny Alexandersson

Publicerad:
Uppdaterad:

Utanför sjukhuset stod lastbilar redo att ta emot fler lik.
Vårdpersonalen jobbade dag och natt för att rädda liv.
Mitt i stormens öga stod svenska sjuksköterskan Catrin Svensson.
– Det hände att jag inte träffade min lilla dotter på flera dygn, säger Catrin.

I veckor har New Yorks gator varit spöklikt tomma. Då och då for en ambulans förbi med tjutande sirener.

Sedan tystnad igen.

Catrin Svensson i skyddskläder utanför sin arbetsplats i New York. Munskyddet och visiret är livsviktigt för henne för att inte smittas av coronaviruset.
Foto: Ylva Erevall
Catrin Svensson i skyddskläder utanför sin arbetsplats i New York. Munskyddet och visiret är livsviktigt för henne för att inte smittas av coronaviruset.

Media har rapporterat om katastrofläge i staden. Sjukhussalar har byggts om och patienterna tas emot som på löpande band.

– Det var som en science fiction-film, säger svenska sjuksköterskan Catrin Svensson, 43, från Borås.

Hon jobbade på ett av de stora sjukhusen på Manhattan.

Varje dag klev hon i sin skyddsdräkt och drog åt remmen på sin ansiktsmask. Kläderna var det viktigaste Catrin hade på jobbet. Utan dem var risken att smittas av corona stor. Patienterna som kom till sjukhuset var mycket svårt sjuka.

– Det här är det värsta jag någonsin varit med om under mina 25 år inom yrket. Både fysiskt och psykiskt. Alla kollegor oavsett vilket sjukhus de jobbar på här är överväldigade. Antalet svårt sjuka patienter fullkomligt exploderade på kort tid, berättar Catrin.

Vid ett tillfälle var personalen tvungen att bygga ett system där patienter kunde dela ventilatorer och annan livsviktig utrustning, något som aldrig hänt tidigare.

Hon vill inte att namnet på hennes arbetsplats ska stå med i tidningen för att skydda både patienter och kollegor.

– Men det är viktigt att människor förstår hur allvarlig situationen var, säger Catrin.

Under vissa perioder i början av våren tvingades personalen återanvända masker och vara uppfinningsrika för att skydda sig mot smittan.

– Det var ett osynligt hot och vi hade inte tillräckligt med utrustning och tvingades ta genvägar for att ha åtminstone någon form av skyddsutrustning hela passet ut, berättar Catrin.

Foto: Getty
Gatorna i New York var overkligt tomma på människor – innan protesterna mot polisvåld och mordet på George Floyd startade.

Stora lastbilar hämtar liken

Hon har jobbat både på akutmottagningen och på en intensivvårdsavdelning. Där byggde man om operationsrummen till att rymma fyra till sex coronapatienter. Det är trångt men fungerar.

Utanför sjukhuset stod kyllastbilar eftersom det inte längre fanns plats inne på sjukhuset för att förvara kroppar.

– De tog upp till hundra kroppar per lastbil och det möttes man av när man kommer in till sjukhuset. Det var fruktansvärt, säger Catrin.

Många av hennes arbetskamrater har varit eller är sjuka. En av dem låg i respirator i tio veckor, men tillfrisknade mirakulöst.

– Hon har en lång väg tillbaka och hon kommer kanske aldrig tillbaka till jobbet. Men hon lever.

Catrin berättar att läget var så tufft att många anställda fick diagnosen posttraumatiskt stressyndrom. En av kollegorna på akuten tog sitt liv.

– Hon begick själmord. Det är chockerande. Det är väldigt svårt att förstå det, säger Catrin och blir tyst.

I dag får de anställda samtalsterapi om de behöver det. Men när Catrin var på plats gick jobbet oftast i ett och den lilla tid som hon har över ägnade hon åt sin dotter. Hon är ensamstående mamma till nio månader gamla Natalie. Dottern tillbringade en stor del av dygnet med sin mormor som vanligtvis bor i Sverige, men som hann ta sig till USA innan reserestriktionerna slog till.

– Jag jobbade till sent. Det hände att jag inte såg min dotter i vaket tillstånd på tre dygn. Det var svårt, säger Catrin.

Hon drar efter andan i telefonen.

– Och min mamma tillhör riskgruppen, hon är i den åldern. Men jag vet inte vad jag skulle göra utan henne.

Tystnaden är som ett sus mellan oss.

– Herregud. Det har varit jobbigt... Folk som inte är inne på sjukhusen förstår inte. Kanske är det tur.

Foto: Ylva Erevall
Catrin Svensson med sin lilla dotter Natalie som är 9 månader. Det kan gå flera dygn innan Catrin ser sitt barn i vaket tillstånd eftersom hon jobbar så mycket på sjukhuset.

”Upplevde fasa varje dag”

Catrin berättar om den omständiga och rigorösa saneringsritual hon gick igenom när hon lämnade sjukhuset för att ta sig hem. Och eftersom hon var tvungen att förlita sig på tunnelbanan för att ta sig mellan hemmet och sjukhuset så bar hon mask även när hon var utomhus. Både för att skydda sig själv och andra. Skräcken var att få med sig smitta hem. Tvättningsproceduren fortsatte när hon kom till sin lägenhet - innan hon vågade hålla i sitt barn.

– Jag har varit med om mycket i mitt jobb. Men aldrig känt mig så här fysiskt trött. Trött på grund av all psykisk stress.

Hon kan och vill inte säga något mer om den lilla tid hon har med Natalie.

Rösten bär inte.

En vecka räknade Catrin ihop 150 övertidstimmar. Det innebar även jour där hon kunde åka hem, men Catrin blev inringd varenda dag.

– 11 september var en enda fasansfull dag. Nu upplevde vi samma fasa varje dag hela tiden. Vid terrorrattacken kände jag inget hot mot mig själv. Men nu stod vi i skottlinjen varje dag på sjukhuset. Ibland kändes det som om det stod en prickskytt på taket utanför. Man bara väntade på att bli sjuk, säger Catrin.

Hennes inre driv att vilja hjälpa andra människor och rädda liv fick henne att kämpa på. Hon började jobba som ambulansförare i New York i mitten av 90-talet innan hon pluggade till sjuksköterska. Nu är siktet inställt på att att bli läkare. Det händer att Catrin jobbade extra på akutambulansen när hon hade möjlighet.

– Ett tag var 75 procent av deras personal sjuka. Självklart ville jag hjälpa till, förklarar Catrin.

Hon berättar att larmen efter ambulanser i New York City gick upp med 100 procent per dygn. Till sist fick staden hjälp utifrån.

– Jag tror att det var runt 100 ambulanser som kom in från andra stater. Det sorgliga är att en av de volontärer som kom in dog, han fick covid-19.

”Ta ett djupt andetag och överleva sitt pass”

Hon beskriver arbetsmiljön på sjukhuset som ofattbar. Människor arbetar stenhårt och de är inte sig själva.

– Det är ett trauma.

– Det fanns inte riktigt utrymme att prata med kollegor. Det fanns bara utrymme för att komma in, ta ett djupt andetag och överleva sitt pass, säger Catrin.

– Det låter hemskt, men man var tvungen att stänga av sina känslor inför patienterna och försöka bearbeta det man var med om vid ett senare tillfälle. De här människorna är ju någons mamma eller pappa, någons vän och kollega. Deras familjer kan inte vara med dem, vilket gör att vi är med dem under deras sista stunder, det är viktigt för oss alla att inte lämna någon ensam i den stunden, säger Catrin.

Många läkare har fått nya arbetsuppgifter i kampen mot coronaviruset. Catrin vittnar om hur svårt det var att hantera ett virus som ingen har så mycket kunskap om ännu.

På Catrins avdelning låg en extremt dålig covid-patient som hade en svår inre blödning som behandlades. Catrin var inne i rummet och kontrollerade patienten. Hon hade som vanligt stöd från en läkare i det lilla rummet utanför som tittade in genom glasrutan.

– Jag öppnade dörren och sa till henne att vi behöver en plan B eftersom patienten var riktigt illa däran. Läkaren tittade på mig och så sa hon: ”Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är en ortoped”.

– Vi stod där några sekunder och såg på varandra. Till slut sa jag till henne, det är lugnt, vi löser det här. Ring den här personen och be att de kommer hit. Vi behöver lite hjälp.

Men livet och arbetet på sjukhuset var inte bara mörker. Hon beskriver även en hoppfull tillvaro. Varje gång en covid-19-patient skrevs ut spelas musik i högtalarna. Mer än en gång började personalen dansa.

Foto: Getty
Varje kväll klockan sju öppnar folk sina fönster och kliver ut på sina balkonger. De jublar, ropar och slår på kastruller. De tackar all vårdpersonal i en extremt tuff situation.

Folk jublar och slår på kastruller

För att uppmuntra de anställda gav sjukhuset alla anställda en bonus. Oavsett om man jobbar som lokalvårdare, undersköterska eller läkare – alla fick samma summa.

Och omgivningen visade sin uppskattning. Varje kväll klockan sju öppnade folk sina fönster och klev ut på sina balkonger. De jublade, ropade och slog på kastruller. De tackade all vårdpersonal i en extremt tuff situation.

– Det rörde mig djupt in i själen, säger Catrin.

Utanför sjukhuset stod människor med uppmuntrande skyltar.

– New York-bor kan vara hårda och själviska, men när det väl gäller så ser man en helt annan sida. Det betyder så fantastiskt mycket. Restauranger skänker mat och andra skänker ansiktsmasker. Så det finns mycket fint som händer också.

Catrin, hennes mamma och lilla dotter lämnade USA i början av juni för att återförenas med resten av familjen som befinner sig i Storbritannien. Sedan intervjun med Catrin Svensson gjordes har läget på sjukhusen i New York stabiliserats något.

– Det är därför jag känner att jag kan åka ifrån USA, jag har gjort mitt. Nu är det hanterbart, skriver Catrin i ett mejl.

10 HJÄLTAR SOM HJÄLPER I CORONAKRISEN

Svenska Hjältar startades av Aftonbladet 2007.

Varje år skriver vi om hundratals vardagshjältar som visat prov på mod, civilkurage och medmänsklighet.

Av dessa utser vår jury sju hjältar som prisas på Svenska Hjältar-galan i december på Aftonbladet.se och i TV3.

Nominera din hjälte här nedan!

Följ Svenska Hjältar på Facebook

Publicerad:

LÄS VIDARE

Prenumerera på Svenska Hjältars nyhetsbrev

Nyhetsbrevet för dig som inte vill missa några goda nyheter eller att läsa om alla fantastiska Svenska Hjältar.