Barn får sina drömmar uppfyllda i racerfart

SVENSKA HJÄLTAR

Drömmar blir sanna – även för svårt sjuka barn.

Varje år får ett 50-tal av dem flyga fram i sportbilar som Lamborghini, Ferrari och Porsche.

– Det här är ju för barn som har haft otur i livet. Det minsta de förtjänar är en dag där de får tänka på något annat än prognoser,  sjukhusvistelser och sprutor, säger Peder Karlsson som driver Racing Rascals.

Följ Svenska Hjältar på Facebook


Foto: ROBIN LORENTZ-ALLARD
På väggarna hemma hos Peder Karlsson hänger tavlor från flera årgångar av Ba(r)ndagen.

I villan i Täby norr om Stockholm visar Peder Karlsson, 42, upp bilder från Ba(r)ndagen som hans ideella förening Racing Rascals anordnat. Gruppbilder från tidigare år hänger sida vid sida på väggarna.

För att få sina racingdrömmar uppfyllda behöver barnen bli nominerade.

”Alla satt och grät”

– Det är mycket för att fånga upp fler barn än dem som är väldigt fysiskt sjuka. För det finns väldigt många barn som har andra problem som är lika jävliga. Det kan vara att man har psykisk ohälsa i familjen, man kan ha varit med om en olycka, man kan ha förlorat närstående eller någon förälder, säger Peder Karlsson.

– Förra året hade vi en middag och satt i grupp och skulle välja vilka barn som skulle få komma. Men det slutade med att alla satt och grät – och så lät vi alla komma. Vi tog in flera bilar bara.

Foto: ROBIN LORENTZ-ALLARD
– Oavsett vad som har hänt så har barnen fått en pokerhand som ingen förtjänar, säger Peder Karlsson.

Men allt började när Peder läste en artikel om amerikanska Make a Wish Foundation.

– Jag tyckte att det var så jäkla fint, att ett barn som har det skittufft i vardagen och så kan man hjälpa till att uppfylla det barnets högsta dröm. Det är ju helt magiskt! Och att ens ha möjlighet att göra det.

– Jag hade redan ett stort kontaktnät inom bilar. Hade jag inte haft möjlighet att göra det med bilar, så hade jag försökt göra det på något annat sätt. Det ger så mycket tillbaka, säger han.

”Får en trumf på hand”

Då, för sju år sedan, samarbetade Racing Rascals med Min stora dag, en stiftelse som samarbetar med sjukhus och hjälper sjuka barn. Första året körde de på Mantorp, men Ba(r)ndagen har också firats i Eskilstuna och Tierp – dit man återvänder i år.

– Barnen ska komma till skolan efter det här och någon kanske säger ”Vad gjorde ni i helgen?” Och någon annan svarar: ”Jag spelade tv-spel.” Då säger de här barnen: ”Nej, jag åkte i fyra Lamborghinis och tre Porschar”. Lite så. Barnen får en trumf på handen som de kan leva på länge. Och det tycker jag är svinfränt, säger Peder Karlsson.

Foto: ROBIN LORENTZ-ALLARD
”Vad gjorde ni i helgen?” ”Jag åkte i fyra Lamborghinis och tre Porschar.”

Är det svårt att få tag på alla bilar och förare?

– Nej, det är inte så himla farligt. Det finns många även i de kretsarna som är snälla och givmilda människor. Fina bilar är ju ett intresse och människor med samma intresse hittar varandra. Så därför är det ett kompisgäng, 70–80 procent av dem som kommer är vänner, om man får uttrycka det så. Eller vänner till vänner.

– Det går att genomföra det här för att alla är tacksamma att få vara med. Och förarna betalar för det.

På Ba(r)ndagen ordnar Racing Rascals så att alla barn får en fadderbil.

– De är ju väldigt blyga och att gå fram till någon och säga: ”Får jag åka med?”, det är väldigt läskigt för barnen. Så istället skriver vi det inbjudna barnets namn på bilen som en co-driver på en tävlingsbil. Sen får de gå och leta upp sin bil och då står det nån där och ropar till exempel: ”Tjena, Linus! Vad kul att du hittade hit”.

Foto: RACING RASCALS
Hela gänget samlat på Ba(r)ndagen: barn, familjer och förare.

Det märks tydligt att det här är Peder Karlssons hjärteprojekt – och förarnas också. Många av dem återvänder år efter år.

– Bilkillarna och biltjejerna är supertacksamma för att de får uppleva det här. Du vet, de åker från banan med tårar i ögonen, många har hållit kontakt med familjerna efteråt. Och de blir liksom vänner för livet flera av dem. De är så glada att de får vara på plats. Standardgrejen alla säger när de åker hem från Ba(r)ndagen, vilket är väldigt vackert, är: ”Jag såg inte ett enda sjukt barn”.

– Det är också viktigt att det är mycket bilar, för det ger en ball känsla för kidsen. Och så har vi alltid polis, ambulans, brandkår med för att ungarna tycker att det är coolt att få klättra runt i en polisbil. Förra året stod brandmännen med brandslangen och så fick de skjuta prick med den. Och ett propellerplan godisbombade banan, såna där galna grejer.

Foto: ROBIN LORENTZ-ALLARD
– Av sju–åtta år hittills så skulle jag tro att det har gått back fem–sex år. Och det får jag putta in då. Skulle det bli ett överskott på själva arrangemanget så skänker vi det vidare till välgörenhet, säger Peder.

Vad gör barnens familjer under tiden?

– Alla åker racerbil! Alltså, har mamman drömt om att åka i en röd Ferrari då hoppar hon in i en röd Ferrari, har pappan drömt om att åka en Porsche så gör han det. Alla som har en VIP-bricka behandlar vi lika.

”Jättestarka känslor”

Har du kontakt med familjerna efteråt?

– Ja, absolut. Och de hör av sig i mejl efteråt och berättar hur det påverkat barnen. Det är skithäftigt att läsa i efterhand hur mycket det betyder för dem. Då fattar man hur en liten grej kan vara så viktig.

– Det är ju liksom ett budskap till folk. Man behöver ju inte vända upp och ner på världen för att hjälpa någon, det räcker ju med en liten grej som du tycker är obetydig – men som betyder jättemycket för en annan människa.

– Så det blir jättestarka känslor. Man går omkring och bölar och man är liksom helt upp och ned-vänd. Man är så slut efter den där dagen. Folk som man aldrig träffat förut kommer rödsprängda i ansiktet och kramas. Det är en underbar dag.

Foto: ROBIN LORENTZ-ALLARD
– Vi körde fram och tillbaka som dårar och han satt och skrattade den här ungen, han bara tjöt för att han var så glad. Det var en magisk upplevelse, säger han.

Men det är inte bara under Ba(r)ndagen Peder ställer upp för de sjuka barnen.

– Jag körde en egen dag med en liten kille. De ringde mig från en organisation och frågade: ”Har du en Nissan GTR? För vi har en kille som är jättedålig i cancer, det är hans drömbil och han skulle vilja åka i en sån”. Och jag sa: ”Det här kan vi fixa direkt till våren, det är inga problem”.

”En magisk upplevelse”

Men pojken skulle inte klara sig till våren, han var alltför sjuk.

– Så åkte jag upp till Lindesberg mitt i vintern och så gjorde vi en dag bara för honom. Vi satt åkte fram och tillbaka som dårar och han satt och skrattade den här ungen, han bara tjöt för att han var så glad. Det var en magisk upplevelse. Men han var så dålig att när man kramade honom så man kände knölarna.

– Jag skulle tävla med bilen i isracing några veckor senare och då fick han döpa bilen och vi satte hans hans namn på bilen. Det var en jättestark upplevelse. Sedan tog det inte mer än tre veckor så gick han bort. Men ändå hade föräldrarna styrkan att säga att ”du, den där dagen betydde så mycket för honom, han pratade om det hela tiden”. Och för mig som bara träffat honom i några få timmar var det förödande.

– Min första bil var en Honda Civic 1,5 DL med en svinstor stereo i. Nu har jag har en Merca E63, det är typ  världens snabbaste kombi. Den är rolig, fast ändå lite ... lökig. Och så nån S-klass-Merca, så det är mer såna här gubbracers nu, säger Peder Karlsson.