Hästarna som gärna tar hissen – till äldreboendet

1 av 9
SVENSKA HJÄLTAR

Vårdhundar har vi hört talas om.

Men terapihästar?

Här är minihästarna Asco, 2, och Bibbi, 1, som tar hissen när de besöker äldreboendet Minerva.

– Ska du ligga hos mig i natt? säger Edith, 97, och kliar Asco under hakan.

Alla som vill och kan har redan samlats på innegården på äldreboendet Minerva i Sollentuna, utanför Stockholm, när Asco och Bibbi kommer lunkande.

Helga, 93, som sitter i rullstol med en kofta över sig som skydd mot den kalla vinden, skiner genast upp.

Ögonen glittrar när hon försiktigt smeker Asco på mulen.

– Åh, så roligt, säger hon.

– Min mamma var bondflicka, men hon var inte glad att man tog hem djur.

Ryggar inte för rullstolar

På håll är det lätt att tro att det är två stora hundar som går i koppel, men när de kommer nära går det inte att ta miste.

Eller, nja, det händer att en del äldre pratar om dem som ”hundarna”, men Asco och Bibbi är hästar, även om de är ovanligt små.

– Det är amerikanska miniatyrhästar, säger hästarnas ”matte”, Therese Saarinen, som driver företaget Hälsans djur.

Till vardags är hon väktare, just nu mammaledig, och då går Asco och Bibbi och betar hemma på tomten i Rotebro.

Men så ofta hon får chansen är hon ute och besöker äldreboenden med sina terapihästar.

Allt började med hunden Scott, som är utbildad terapihund - sedan föddes idén att skaffa hästar, för samma ändamål, något som inte alls är ovanligt i USA, men däremot fortfarande i Sverige.

Någon utbildning har hästarna inte.

– Psyket är det viktigast, att de är lugna och trygga, säger Therese.

För egentligen gör hästarna inte så mycket – de ska bara villigt låta sig klappas av alla längtansfulla händer, inte rygga för rullstolar och rullatorer eller bli skärrade över en skramlande krycka.

Att våga gå in i en hiss är också ett stort plus.

– Jag var lite skraj att åka med dem i hissen själv först, men nu går det jättebra, säger Therese.

För de boende på Minerva är det ett kärt besök.

Det är tredje gången Asco kommer hit, men för Bibbi är det första gången.

Helga, 93, minns Dino, som var med förra gången.

– Den svarta hästen var fin, säger hon.

Hennes favorit nu är utan tvekan Asco, som villigt låter sig kelas och gosas med.

När Asco slickar på hennes byxben skrattar hon gott.

Hennes tiden lyser hennes ögon av glädje.

– Titta, han slickar på mina byxor.

”Du är så jättefin”

För Edith, 97, väcker hästarna minnet av katten hon en gång hade.

Den som blev överkörd.

Nu njuter hon av att gulla med lilla Bibbi istället.

– Du är så jättefin, viskar hon och killar Bibbi på halsen.

När Asco kommer fram ser hon förstås det vi redan sett – att de har samma hårfärg, hon och Asco.

– Jag trodde att det var mitt hår, säger hon och skrattar och pekar på Ascos svans.

– Jag hade också jättelångt hår en gång.

Sedan får Helga ta Asco på en promenad runt rabatterna på den vackra innergården i sin rullstol. Hon håller hårt i kopplet medan Asco lunkar med och nappar åt sig ett och annat strå på vägen. Efter går Ulla med Bibbi.

Liberta Mehmedi, hälsocoach på Minerva, är med hela tiden, peppar de andra att närma sig hästarna och tar kort på var och en, när de kelar med hästarna.

– Det här betyder jättemycket för dem, säger hon.

– Det ger en härlig känsla som stannar kvar efteråt och som vi kan prata om sedan. Alla får bilder av mig efteråt också, som vi kan titta på.

Nu, efter några gånger, vågar hon själv också närma sig hästarna.

– Jag var lite rädd förut, men nu känner jag mig trygg, säger hon.

Precis som Gunbritt, som tror att hon nog vågar krama Asco nästa gång.

– Jag var lite osäker tidigare, men det går bättre och bättre, säger hon.

Väcker goda minnen

Så är det dags för Asco och Bbbi att ta hissen upp till Kurt, 93.

Han är sängliggande i sitt rum på tredje våningen, men vill gärna ha besök av hästarna.

Bibbi tvekar först att gå in i Hissen, men när Asco går före följer hon efter.

Tehrese leder fram Asco till Kurts säng.

Försiktigt klappar han Asco på huvudet.

– Vad gulligt, säger han.

Ascos långa, ljusa man väcker goda minnen till liv:

– Jag har haft en collie, säger Kurt.

Efter en dryg timme är både de äldre och hästarna trötta. Och eftersom det nog snart är dags för hästarna att uträtta sina behov tar vi hissen ned igen.

– Tack för att ni kom. Välkomna tillbaka, säger Edith, 97.

ARTIKELN HANDLAR OM