PRESENTERAS AV

”Kalle gav mig livet tillbaka”

SVENSKA HJÄLTAR

Hempa fick en njure av sin barndomskompis

Efter en svår blodförgiftning tvingades Henrik ”Hempa” Posse amputera både armar och ben. Hans njurar slutade fungera.

Då fick han en njure av barndomsvännen Kalle Pellinen.

– Han gav mig ett liv och förväntar sig inget tillbaka, säger Hempa.

1 av 5 | Foto: Stefan Mattsson
Kalle Pellinen ihop med Henrik ”Hempa” Posse och hans dotter Mireya, som snart fyller fyra år.

För fler liknande artiklar − följ Svenska Hjältar på Facebook


Att träffa Hempa Posse och Kalle Pellinen, båda 42 i år, är en lektion i att det går att skratta åt precis allt. Hempa sitter i rullstol med målet att lära sig gå, han har lärt sig dricka kaffe ur sugrör med det han har kvar av armarna. Och Kalle fick oväntade smärtor efter att ha donerat. Ändå slänger de skämt mellan sig och tycker i efterhand att allt blev så bra det kunde.

– Det är en ära att ha fått donera, och att se Hempa glad och friskare är belöningen, säger Kalle.

Nu sänder P1 Dokumentär två avsnitt om vännernas historia.

Det var i början av maj 2015 som Hempa drabbades av något som han och sambon först trodde var allvarlig influensa. På sjukhuset väntade ett mardrömsbesked: Det var sepsis – blodförgiftning – som aggressivt spred sig i Hempas kropp. Vävnader och organ förstördes snabbt.

Hjärtat stannade

Han låg i koma och hjärtat stannade upp flera gånger. Ingen visste om han skulle bli hjärnskadad. Chansen att rädda hans liv blev att amputera. Benen är kapade mitt över knäna, och halva armarna är borta.

– Det var jobbigast med armarna. Proteser har fungerat rätt värdelöst för mig hittills men kanske kan det blir schysst till slut. Jag övar på att använda stumparna, jag kan till och med skicka sms, berättar han.

Under sjukdomstiden startade hans anhöriga Facebookgruppen ”Kämpa Hempa”. Hempa läste i efterhand.

– När jag såg hur dålig jag varit och alla fantastiska vänner som stöttat så tog det knappt två minuter innan jag började grina, säger han.

En av dem som följde hur det gick för Hempa var Kalle Pellinen. De två hade inte umgåtts på åtta år, men han blev starkt berörd av sin barndomskompis öde.

”Det var vidrigt”

Hempa blev bättre, men var svårt tagen av dialysen - fyra-fem timmar åt gången, nästan alla dagar i veckan. Den fortsatte även när han kommit hem från sjukhuset efter sju månader.

– Det var vidrigt, det sög musten och livet ur mig. Det var som ett heltidsjobb. Jag mådde skit konstant och kräktes ofta så fort jag ätit eller druckit.

Så en dag hade någon skrivit i Facebookgruppen att Hempa behövde en ny njure. Kalle reagerade direkt.

– Det här kan låta konstigt, men jag fick som en vision av att Hempa skulle ha min njure, och att det skulle fungera.

Kalle såg till att de möttes över ett gammalt gemensamt intresse, en motocrosstävling. Precis när de skulle skiljas åt fick han ur sig: Jag tänkte att du ska få en njure av mig!

Båda skrattar högt när de minns.

– Det kom så snabbt, som om han sagt ”Får jag låna en tjuga” eller nåt. Jag blev helt paff, det har knappt sjunkit in än i dag, säger Hempa och tittar på sin kompis.

Ett års utredning

Det som nästan låtit som ett skämt blev verklighet - efter ett års noggrann utredning av Kalles fysik, och om han verkligen var säker.

Tvekade du aldrig att donera?

Nej. Det är en av de bästa grejerna jag gjort. Jag har sett hur Hempa såg ut under dialysen: Helt borta med rödsprängda ögon, och han kunde tuppa av när som helst. Det är en ära att få donera. Dessutom var jag inte alls rädd för sjukhus - jag har haft lite oflax i livet och gjort många operationer, bland annat i knäet och ländryggen.

Den 21 september förra året var det dags för operation. Sista natten hemma inför ingreppet blev Kalle rejält nervös.

– Jag fick panikångest. Svårt att andas och stickningar i kinden. Men när vi sågs på sjukhuset sedan blev jag lugn. Vi kollade på hockey på tv ihop.

Dagen efter operationen blev plötsligt rollerna ombytta: Hempa kände omedelbart att kroppen mådde bättre. Kalle däremot fick sviter efter ingreppet. Magen och pungen hade svullnat rejält och han hade svåra smärtor.

– Sköterskorna sprang i skytteltrafik mellan oss och jämförde hur mycket urin njurarna producerade, berättar Kalle, som minns hur han först grät av smärta, men sedan blev helt återställd.

En öl kan räcka

Och Hempa har fått ett nytt liv, utan den plågsamma dialysen.

Känner du tacksamhetsskuld gentemot Kalle?

– På sätt och vis är det ofrånkomligt. Det som Kalle hjälpt mig med är så stort. Om jag hade haft miljoner skulle jag lätt gett honom en. Men jag kan ändå inte ge lika mycket tillbaka, så det kanske räcker med att jag bjuder honom på en bärs, säger han och skrattar till.

Hempa har bestämt sig för att inte tänka tillbaka, utan att göra det bästa av situationen. Det är helt fascinerande hur naturligt han kör rullstolen och använder det som är kvar av armarna. Dessutom är han svårt hörselskadad sedan sepsisen.

– Jag har blivit mer ödmjuk inför vardagen, och mer känslig. Självklart finns det vissa nätter då jag ligger och tänker... Det är skittråkigt att inte kunna lära min dotter att cykla eller åka skateboard. Och en stor del av min sambos och mitt gemensamma liv har försvunnit – vi brukade spela golf och tennis. Men alla har sina problem, jag tror inte att jag har det jobbigare egentligen.

ARTIKELN HANDLAR OM