PRESENTERAS AV

”Det hade varit lättare att dö”

SVENSKA HJÄLTAR

Marie vägde 25 kilo när hon bestämde sig för att knäcka svältsjukdomen

VÅRGÅRDA. 169 centimeter långa Marie Wannebrant vägde 25 kilo.

Hon var dagar från att svälta sig till döds.

– Det hade varit enklare att dö, men jag valde att kämpa, säger hon.

Marie Wannebrant, 26, från Vårgårda plockar fram bilder på sig själv. De visar ett slitet skelett på 35 kilo. Efter att de togs gick hon ner ytterligare 10 kilo, men från den tiden finns inga bilder. Då hade hon låst in sig i sin lägenhet. Hon orkade knappt kliva upp ur sängen. Hon väntade bara på att dö.

Det började när Marie var 13 år. Hon ställde höga krav på sig själv, kände att hon inte passade in och blev retad. Hon vägde 74 kilo, skolsköterskan sa att hon var tjock.

– Då började jag banta. Jag ville visa folk att jag kunde, säger Marie.

Åt russin – och tränade

Först slutade hon med varm mat. Kilona rasade. Vissa dagar åt hon bara russin, andra dagar bara frukt. Samtidigt tränade Marie stenhårt, sprang en mil morgon och kväll.

– Jag fick en kick av att gå ner i vikt. Jag åt inget men hade ändå jättemycket energi, säger Marie.

Vid 50 kilo fick hon modelljobb. Pressen ökade, kilona fortsatte rasa.

Föräldrarna förstod att något var fel. 16 år gammal och 40 kilo lätt skrevs hon in på psyket.

– Där tränade jag på nätterna när personalen trodde att jag sov. Från nio på kvällen till fem på morgonen sprang jag på stället eller la täcket på golvet och gjorde situps, säger Marie.

Så fort hon gått upp några kilo och skrivits ut började hon banta igen. De närmaste åren skulle samma procedur upprepas igen och igen.

Sommaren 2005 orkade Marie inte lyfta upp spädbarnen på dagiset där hon jobbade. Hon levde på Pepsi Max. Hon frös, trots att hon bar tre par byxor, fyra tröjor och en jacka i augusti. Syn och hörsel började försvinna. Vid ett tillfälle föll hon ihop, hjärtat hade stannat.

Det var den sommaren bilderna togs. Några månader senare var botten nådd.

Marie hade hittat en ny metod.

Ett sätt att gå ner de sista kilona – laxermedel.

– Jag åkte runt på olika apotek och köpte receptfria tarmretande medel. Rekommenderad dos var 1–5 tabletter i fem dagar. Jag åt över hundra tabletter om dagen i ett år. Jag tömde mig på allt. Jag försvann, säger Marie.

– Två gånger ringde jag SOS efter att ha tagit tabletterna utan att ha något som kunde komma ut. Jag fick enorma smärtor, svettades och skakade. Ändå fortsatte jag, det blev ett beroende.

I december 2005 vägde Marie 25 kilo.

Då hade hon sedan länge låst in sig i sin lägenhet där hon levde på sockerfri läsk. Hörsel och syn var nästan borta. Hon kunde knappt vända sig i sängen på grund av smärtorna. Kroppen hade börjat stänga av.

– Jag varken orkade eller ville träffa människor. Det var för

jobbigt när folk tittade på mig med skräck i blicken, säger hon.

– Den vintern gav jag upp. Jag hade inget kvar. Det fanns inget att leva för längre.

Den femte december tog Marie fram sin dagbok för vad hon trodde skulle bli sista gången.

– Jag skrev ett avskedsbrev till mina föräldrar. Jag kände att min kropp inte orkade mer.

Morgonen efter knackade en läkare på dörren. Marie fördes iväg för att tvångsvårdas på psyket. Enligt läkarna var det ett under att hon levde, några dagar till hemma i sängen och hon hade inte haft en chans.

– Första natten på psyket tänkte jag att nu måste jag välja – ska jag leva eller dö. Det var då jag bestämde mig för att kämpa. Jag ville resa och få barn. Jag ville leva, säger Marie.

– Men psyket var ett fruktansvärt ställe. Jag fick ingen terapi, ingen lyssnade och ingen förstod. Jag omgavs av galna, aggressiva människor, övervakades dygnet runt och fick inte röra mig utan kördes i en rullstol mellan sängen och toaletten.

Dessutom hade bantningen och laxermedlen förstört Maries mage och tarmar.

– Jag svällde upp och fick fruktansvärda smärtor av att äta. Men ingen kontrollerade vad som var fel, de bara fortsatte ge mig smörgåsar. Senare visade det sig att jag blivit glutenallergiker.

Marie fortsatte ändå att äta. Efter åtta månader vägde hon 40 kilo och fick åka hem. Sedan dess har hon fortsatt kampen på egen hand. Och lyckats.

I dag har Marie gått upp till 60 kilo och bor i en egen lägenhet. Drömmen är att få tillbaka mensen hon inte haft sedan hon var 14.

Varje dag är en kamp. Marie är sjukskriven på grund av sin förstörda kropp. Hon vill plugga till polis men kan inte – magen är så uppsvullen att hon ser ut att vara gravid i sjätte månaden, vissa dagar ligger hon och vrider sig av smärta.

Läkarna har varken kunnat ge en förklaring eller hjälp.

Vill hjälpa ungdomar

Ändå säger hon att det är underbart att leva – för första gången på 12 år.

– Om jag slutade äta skulle svullnaden och smärtan försvinna. Men jag tänker inte ta till anorexin igen, säger Marie.

– Jag har aldrig mått så bra som jag gör nu. Visst, jag har förstört min kropp och förlorat min tonårstid, men jag försöker tänka ljust på det. Jag har lyckats ta mig igenom det här som en stark och trygg människa. Jag har börjat träffa killar, jag har framtidstro och en underbar familj som stödjer mig.

Nu vill Marie använda sina erfarenheter till att hjälpa andra.

– Jag hoppas få föreläsa på skolor om anorexi. Det finns så otroligt många unga tjejer och killar som mår dåligt, jag vill göra allt jag kan för dem, säger Marie.

Chatten inställd!

Marie skulle chattat i dag, men vi har haft tekniska problem. Vi hoppas att kunna genomföra chatten vid senare tillfälle.