Min barndomshjälte gick från prinsessa till general

Foto: TT
General, prinsessa och en modig vardagshjälte. Och självklart terapihunden Gary!

Prinsessan Leia var den första hjälten jag såg upp till. En kaxig brud som tar över sin egen räddning och strösslar syrliga kommentarer runt sig.

Och hon kan hantera en blaster.

Men egentligen var det skådespelaren Carrie Fisher som var den riktiga hjälten. Med humor och uppriktighet bjöd hon på sin kamp mot missbruk och psykisk ohälsa.

Jag är inte så gammal men världen såg ändå annorlunda ut när jag växte upp.

”Xena – krigarprinsessan” gick i och för sig på eftermiddags-tv men det var glest mellan kvinnliga hjältar på vita duken. Vi hade inte Captain Marvel eller Black widow. Och Wonder woman var bara nåt mossigt från 70-talet.

Men jag hade ”Star Wars” och prinsessan Leia. Hon var cool, hon var bitsk och en sann rebell trots att hon var en prinsessa.

Och ibland händer det något ändå.

Nästan 40 år efter första filmen kom Leia tillbaka i ”Star Wars: The force awakens”. Som general. Som ledare. Som en jävla boss.

 

Och hennes skådespelare, Carrie Fisher, var något utöver det vanliga. Hon föddes in i Hollywoods elit, dotter till superstjärnan Debbie Reynolds och Eddie Fisher, och bodde granne med Elisabeth Taylor.

Hon blev skådis, manusförfattare och skrev flera självbiografier. I ”Postcards from the edge” och ”Wishful drinking” gör hon upp med sitt missbruk.

För hon hade aldrig svårt att prata om det svåra.

Hon var öppen med att hon led av psykisk ohälsa, hon diagnosticerades med bipolär sjukdom när hon var 24.

Hon försökte självmedicinera med droger och alkohol för att lugna ner de maniska perioderna och depressionerna. Det slutade med en överdos vid 28.

Då började hon gå på möten hos Anonyma Alkoholister och försökte ta tag i sin hälsa. Hon testade till och med elchocksterapi för att ”spränga bort det onda i hjärnan”.

 

I en frågespalt i The Guardian (med det passande namnet ”Advice from the dark side”) skrev hon till en läsare med bipolär sjukdom:

”Vi har fått en utmanande sjukdom, och det är inget annat att göra än att möta den utmaningen. Tänk på det som ett tillfälle att vara hjältemodig. Inte ”jag överlevde en attack i Mosul”-modig, men en känslomässig modighet. Ett tillfälle att vara ett gott exempel för andra som är i vår situation.”

I ”Wishful drinking” ifrågasätter hon stigmat och efterlyser i stället en medalj för att man lever med sjukdomen:

”Ibland är det en överväldigande utmaning att vara bipolär, det behövs mycket uthållighet och mod, så om du lever med den här sjukdomen och alls fungerar så är det något att vara stolt över, inte något att skämmas för.”

Med sin humor, öppenhet och ärlighet så inspirerar hon andra att våga prata om mental ohälsa.

 

Och långt innan Metoo gav många mod att säga ifrån vid sexuella trakasserier så hanterade Carrie Fisher dem på sitt sätt. En gång gav hon personligen en kotunga inslagen i en Tiffany-ask till en tafsande Hollywoodproducent som gett sig på hennes kompis Heather Robinson. Därtill fanns en lapp med texten ”Om du någonsin rör min Heather eller någon annan kvinna igen, kommer nästa leverans vara något från dig i en mycket mindre ask”.

En sån kompis vill jag ha. Eller vara.

En hjälte på sitt sätt.

1 av 4 | Foto: TT/Andy Kropa
Carrie Fisher tillsammans med sin terapihund Gary.

avTove Björnlundh

ARTIKELN HANDLAR OM