Dagens namn: Pontus, Marina
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

”Jag åt myror och blåbär”

Sebastian, 10, klarade natten i skogen – tack vare morfar Henrys tips

Aftonbladet 4 och 5 september.inte rädd Trots att det bara är några veckor sedan Sebastian, 10, gick vilse under äventyrsutflykten är han inte rädd för skogen. ”Nej, jag tror att jag blivit starkare.”   Aftonbladet 4 och 5 september.inte rädd Trots att det bara är några veckor sedan Sebastian, 10, gick vilse under äventyrsutflykten är han inte rädd för skogen. ”Nej, jag tror att jag blivit starkare.” Foto: kai rehn

JOKKMOKK. Dimman tätnar och mörkret börjar falla. En liten pojke är ensam i vildmarken.

Han har gått vilse. Han är genomblöt och frusen. Han skriker efter hjälp.

– Men så kom jag ihåg vad morfar lärt mig.

På morgonen, efter 20 timmar i skogen, återfanns Sebastian,10.

kram, morfar Sebastian med morfar Henry Hedman, 66.   kram, morfar Sebastian med morfar Henry Hedman, 66. Foto: kai rehn

Egentligen är Sebastian Hedman Eriksson inte en kille som tränger sig fram och tar plats. Snarare är han fundersam, nästan lite filosofisk, säger mamma Gudrun, 38.

– Men samtidigt är han stark, tålig. Det visade han ju verkligen när han hamnade i en så förskräcklig situation.

Gudrun är sjuksköterska och van vid att möta människor som drabbats både fysiskt och psykiskt. Men natten då hon själv var med och letade efter sin son timme efter timme och slutligen tvingades ge upp, är det värsta hon någonsin upplevt.

– Ingen av oss i familjen har väl ännu kommit över händelsen, vi får nog leva med detta ett bra tag.

– För Sebastians del tror jag det är bra att han får prata och berätta så mycket han vill och på så sätt få perspektiv. När vi nu, några veckor efter dramat, är ute i skogen precis som då den 3 september, är 10–åringen kavat, nästan lite uppspelt. Men så har han också morfar Henry Hedman, 66, vid sin sida. Morfar som kan allt om vildmarken och vet hur man ska bete sig om det krisar.

Klassisk utflykt

Klassutflykten upp till Kvikkjokk och bestigningen av Prinskullen, 750 meter hög, är en klassisk höstaktivitet för skolbarnen i Jokkmokk. Övernattning i tält. Båtfärd. Klättring.

Årets äventyr började bra. Alla de 27 femteklassarna lämnade tältlägret och begav sig uppåt mot fjälltoppen på morgonen. I ryggsäckarna hade de mat och andra förnödenheter.

– Men det gick lite fort vid packningen så jag fick inte med mig regnkläderna, minns Sebastian.

Efter lunchen på toppen började gruppen gå neråt igen. Regnet hade nu tilltagit, dimma smög sig på. Men inte värre än att Sebastian upptäckte en myrstack några meter in från stigen.

– Jag kände mig lite trött och tänkte att jag skulle äta några myror. Morfar har lärt mig att dom är riktiga energibomber. Så jag satt och pillade i stacken en liten stund. Sen måste jag ju hinna ifatt dom andra, men eftersom stigen gick i en böj, kom jag på att jag kunde gena rakt neråt i stället.

– Men det gick inte så bra. Jag hittade inte stigen igen.

Vad gjorde du då?

– Jag kom ihåg att morfar har sagt att man inte ska snurra runt i skogen utan lugnt försöka hitta en öppen plats.

Och så är det bra om man kan komma upp lite på en höjd så man kan se runt omkring var man befinner sig.

Men Sebastian hittade ingen öppen plats och inte någon kulle heller.

– Det regnade och regnade och så var det jättemycket dimma.

Hörde en helikopter

Långt borta någonstans i mörkret hördes motordån. Det är en helikopter, den letar nog efter mig, tänkte Sebastian. Så han började skrika det högsta han kunde:

– Mamma, mamma!! Hjälp, jag är vilse!

Trodde du att dom skulle hitta dig?

– Ja ... fast jag var rädd, jag visste ju inte säkert. Jag var jättetrött i benen och blöt av allt regn. Sen tänkte jag att jag måste hitta en stor gran och krypa in under. Morfar har visat att man nästan kan hålla sig helt torr under grenarna för dom är så täta.

– Fast det fanns ingen bra gran. Så då letade jag efter en grotta.

Sebastian säger att han försökte tänka på bra och roliga saker för att hålla humöret uppe.

Vadå för nåt?

– Först när det fortfarande var ljust ute så tänkte jag att färgerna var så fina i skogen. Gula löv och så. Sen tänkte jag på mamma och pappa och morfar.

Någon gång vid niotiden på kvällen trevade sig Sebastian fram längs ett stenröse och fann en liten hålighet.

Han hade ätit blåbär och druckit vatten ur en fjällbäck. Nu vågade han plocka fram resterna från lunchen, en halv glassbytta med spagetti och köttfärssås.

Sov i en liten grotta

– Men jag åt bara hälften för resten kanske jag skulle behöva på morgonen om ingen skulle hitta mig.

Innan han kröp in i minigrottan för att sova gjorde han som morfar alltid predikat: gick runt, runt en stund för att få upp lite värme i kroppen.

– Som tur var hade jag tjocka sockar i stövlarna och sånt där ullunderställ.

Sebastian somnade ihopkrupen med ryggsäcken som huvudkudde. Under natten gick temperaturen ner mot två plusgrader. Regnet fortsatte att vräka ner. Men i klipphålan var det någorlunda torrt.

Vid åttatiden på morgonen vaknade Sebastian av motorljud. Han var stel av kyla och benen hade domnat.

– Men då visste jag att jag skulle bli räddad så då åt jag upp resten av köttfärssåsen.

Ögonblicket när mamma Gudrun äntligen fick sin son i famnen kommer hon för alltid att minnas.

– Jag bara kramade och kramade, ville inte släppa honom.

Den 10–årige hjälten har funderat en hel del de senaste veckorna. Han har kommit fram till att han inte är rädd för skogen.

”Allt du gjorde var rätt”

– Jag tror att jag har blivit starkare i stället. Om man klarar nåt svårt så blir man ju starkare.

Morfar Henry nickar och berömmer barnbarnet:

– Du är ett riktigt föredöme Sebastian. Allt du gjorde var rätt.

SENASTE NYTT

Svenska Hjältar

Visa fler
Om Aftonbladet