PRESENTERAS AV

Gav Sigrid ett nytt liv

Pernilla donerade stamceller till främling: ”Vad är lite smärta, tid och energi mot att rädda en annan människa?”

1 av 2 | Foto: Foto: BJÖRN LINDAHL
"ÄNGELN FRÅN SVERIGE" När brevet kom – ”Du är en möjlig kandidat till donator” – så tvekade Pernilla Muhli inte ett ögonblick. Hon donerade blod och stamceller till en fullkomlig främling i Tyskland – och räddade Sigdrid Kowalczek, 68, från att dö i cancer.
SVENSKA HJÄLTAR

KARLSKOGA. När Pernilla Muhli, 44, fick frågan om hon ville donera stamceller till en för henne helt okänd människa tvekade hon inte en sekund.

I Limburg i Tyskland hade Sigrid Kowalczek, 68, gett upp – hon var döende i cancer.

Tack vare Pernilla är hon i dag helt frisk.

– Först när vi träffades förstod jag hur stort det lilla jag gjorde var, säger Pernilla – som har fått en vän för livet.

I en sjukhussäng på Karolinska i Solna, lämnade Pernilla Muhli sina stamceller för transplantation.

Med skyddshjälmen på och svetslågan i högsta hugg är Pernilla Muhli beredd att rycka in där det behövs.

Hon är något så ovanligt i Sverige som en kvinnlig svetsare.

– Jag älskar att svetsa, säger hon på bred värmländska.

Lika mycket som hon älskar att köra snöskoter, åka hoj, meka med bilar – och pimpla.

– Jag har alltid varit en pojkflicka, säger Pernilla.

Efter ett antal år som rörsvetsare på oljeplattformar ute på Nordsjön är hon i dag tillbaka där allting började, som svetslärare på Länsutbildningar i Karlskoga, där hon själv utbildade sig en gång.

– Jag hade gärna fortsatt, men jag drabbades av ett diskbråck i nacken. Jag kämpade på i tre år, men sedan gick det inte längre.

Som lärare på vuxenutbildningen får hon ändå hålla på med det hon tycker mest om: att svetsa.

Samtidigt som hon läser in lärarexamen på distans – nästa år är hon klar.

Som kvinna brinner hon förstås för att få fler tjejer att upptäcka tjusningen med att svetsa.

Men det är få som nappar.

– Ändå är vi tjejer bättre på det här. Vi är noggranna och lugna och har blicken för det, säger Pernilla.

Inspirerad av systern

Den här dagen ska hon åka direkt till Blodcentralen på Karlskoga lasarett efter jobbet för att lämna blodplasma.

Det gör hon var 14:e dag.

– Plasman används bland annat till medicin åt blödarsjuka, säger Lena Eriksson, biomedicinsk analytiker på Blodcentralen.

Pernilla blev blodgivare redan när hon var 20 år, inspirerad av storasyster Petra.

– Jag var livrädd för sprutor, men jag ville inte vara sämre än syrran. Kan hon så kan jag, tänkte jag.

I slutet av 90-talet läste Pernilla om Tobias Registret och anmälde sig dit också.

Till Tobias Registret kan alla svenskar som vill donera blodbildande stamceller anmäla sig, för att hjälpa andra som är svårt sjuka och vars enda chans att överleva är en blodtransplantation.

Det tog ett antal år, men så plötsligt en dag 2006, när Pernilla jobbade på Ormen Lange, den 120 mil långa gasledningen på havsbottnen mellan Norge och England, fick hon ett brev från Tobias Registret:

– Du är en möjlig kandidat till donator, stod det.

Efter ytterligare provtagningar stod det klart att just Pernillas blodceller stämde perfekt med mottagaren.

Men vem det var, om det var ett barn, en man eller kvinna, eller i vilket land personen fanns, hade hon inte en aning om.

– Det spelade ingen roll, för mig är det helt naturligt att ställa upp om jag kan hjälpa någon annan, även om det är en okänd.

Fick hjälp av systersönerna

I fem dagar tog Pernilla två sprutor om dagen. Sprutorna innehåller tillväxthormon, som får stamcellerna att strömma från benmärgen ut i blodet.

Till sin hjälp hade hon sina favoritkillar, systersönerna Ludwig, i dag 11, och Lowe, 9.

– Hon ville inte ta sprutorna på sig själv, så jag fick göra det. Hon klämde lite på magen och så var det bara att sticka. Jag kände mig lite som en doktor, säger Ludwig, som då bara var sex år.

Sedan var det dags att lämna stamcellerna. I sex, sju timmar låg Pernilla på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna och tittade på film, kopplad till slangar i båda armarna.

I en annan del av Europa, i Tyskland, kämpade Sigrid Kowalczek, i dag 68, för sitt liv.

Två år tidigare hade hon drabbats av non-Hodgkins lymfom, lymfkörtelcancer. Efter flera tuffa behandlingar med strålning och cellgifter hade cancern kommit tillbaka, inte bara en gång, utan två.

Nu hade hon cancer i hela kroppen – och var beredd att dö.

– Jag hade gett upp, säger Sigrid.

Hennes enda chans var att få en blodtransplantation, med friska blodgivande stamceller. I Tyskland fanns ingen donator som passade.

Men i Sverige fanns Pernilla.

Bekämpade cancern

Två veckor efter att Pernilla lämnat sina stamceller fick Sigrid ta emot dem. I hennes kropp började de bilda nya, friska blodceller, som hjälpte till att bekämpa cancern.

Men om det visste Pernilla ingenting – då.

Åtta månader senare fick hon ett foto med posten, från en anonym avsändare, vidarebefordrat av Tobias Registret.

Ett foto på två identiskt lika blå blommor.

”Tack för att du har gett mig en ny chans att leva” stod det.

– Jag bara tjöt när jag läste det, säger Pernilla.

Någon, någonstans, levde – tack vare henne.

Via Tobias Registret fick hon och Sigrid så småningom kontakt – eftersom båda ville – och i somras träffades de för första gången.

– Jag var mer nervös för det än att jag var för själva donationen, säger Pernilla.

Pernilla och Ludwig flög till Frankfurt och på flygplatsen mötte Sigrid och hennes make Horst.

Där föll de i varandras armar och grät.

– Det var då jag förstod, på riktigt: hon lever, tack vare mig. Det var stort, säger Pernilla.

”Gentiska tvillingar”

I dag är Sigrid Kowalczek helt frisk och behöver inte ens ta någon medicin.

Hon har fått en ny chans att se sina fyra barnbarn växa upp.

– Pernilla räddade mitt liv, säger Sigrid.

Både hon och Pernilla känner en speciell samhörighet – de är inte bara vänner, de är vänner för livet, sammanlänkade av ett osynligt band.

– Vi är genetiska tvillingar, säger Sigrid.

Om hon tar ett blodprov i dag kommer det att visa att hon och Pernilla har samma dna.

Men bara i blodet – ett salivprov visar hennes eget dna.

Pernilla kommer att fortsätta lämna blod och plasma och hon skulle inte tveka att donera igen.

– Jag skulle kunna göra det hundra gånger till. Vad kostar det mig? Lite smärta, tid och energi – mot att rädda en annan människas liv.