PRESENTERAS AV

”Jag var säker på att jag skulle dö”

Wilfried, 76, räddades ur de våldsamma lågorna – lyftes ner med traktorskopan

1 av 4 | Foto: Foto: Lina BOSTRÖM EINARSSON
RÄDDADES MED GRÄVSKOPA Frank Felithan lyckades få ut sin pappa till balkongen, men där tog det stopp. Då kom Joakim och Per Limberg till undsättning. Med hjälp av en grävskopa lyckades de få ner Wilfried som då var avsvimmad. ”Jag levererade honom till ambulansen, som just hade anlänt”, säger Per Limberg.
SVENSKA HJÄLTAR

I sista sekund lyckades Frank, 51, få ut Wilfried, 76, ur lågorna.

Men faran var inte över.

– Jag var säker på att jag skulle dö, säger Wilfried.

Den våldsamma branden startade på bottenvåningen i Lima handelshus och spred sig snabbt. Snart stod hela huset i lågor.

Frank Felithan, 51, och hans svårt sjuke far Wilfried, 76, befann sig i Franks lägenhet på andra våningen.

– Jag hade hört ett pysande ljud ett tag, men jag trodde bara att det var vinden eller några ungdomar som höll på med rackartyg ute på gården, berättar Frank.

Han reste sig från datorstolen, gick ut i vardagsrummet och drog undan gardinen.

Röken var för tjock

Utanför fönstret slickade meterhöga lågor fasaden.

– Jag skrek till pappa att göra sig redo att ta sig ut och sprang ner för att hitta en utväg, säger Frank.

Men på bottenvåningen var lågorna för höga och röken för tjock.

Frank vände och sprang upp, förbi lägenheten där Wilfried började komma på fötter, till tredje våningen och ut på takterrassen.

– Där förstod jag att vi i alla fall skulle kunna ta oss bort från lågorna och röken.

”Jag hörde pappa skrika”

Frank vände om för att hämta sin far, som han visste hade svårt att röra sig på grund av ålderdom, övervikt och lungsjukdomen kol – som tvingar honom att bära syrgasmask dygnet runt.

Men när han öppnade dörren till trapphuset igen var röken för tjock.

– Jag försökte ta mig ner, men det kändes som att jag skulle dö om jag bara tog ett andetag till.

– Det var så hemskt. Jag hörde pappa skrika men jag kunde inte ta mig ner till honom.

I ett sista försök att få ut sin far kastade han sig in i det rökfyllda trapphuset. Trevande tog han sig ner för trappen – och plötsligt kände han en hand.

– Pappa hade hasat sig på sina armar hela vägen upp, de var alldeles blodiga. Och syrgasmasken hade smält.

– Jag tog tag i ena armen och slet allt vad jag orkade. Jag förstår inte hur jag klarade det så här i efterhand, han väger ju 120 kilo. Adrenalinpåslaget var enormt, säger Frank.

Men ute på terrassen kom nästa problem.

Frank kunde baxa sin avsvimmade far till den bortre delen, dit de hotande lågorna ännu inte nått. Men framme vid räcket tog det stopp.

Skyndade efter traktorn

Hur skulle de få ner den orörlige, 120 kilo tunge Wilfried, tre och en halv meter till marken?

– Två män kom upp via en stege, men det fanns inte en chans att få ner honom den vägen, säger Frank.

En av männen var Joakim Limberg, 22. Medan han lindade sin tröja runt Wilfrieds blödande armar fick han en snilleblixt – pappan Pers traktor.

– Jag ringde och väckte pappa, det var ju mitt i natten så han var lite trögstartad. Men jag sa åt honom att skynda sig hit med skopan på traktorn, säger Joakim Limberg.

Kort därefter kom Per Limberg, 52, körande med den blå traktorn, förbi bensinmacken alldeles bredvid det brinnande handelshuset, och hissade upp skopan på räcket.

Kunde ha slutat illa

Med enade krafter stjälpte de Wilfried i skopan.

– Jag levererade honom till ambulansen som just anlänt på andra sidan huset, berättar Per Limberg.

Wilfried och Frank fördes till Mora lasarett, där Wilfried vårdades i fyra dagar.

Räddningstjänsten är full av beundran över gängets originella räddningsmetod.

– Det är en jätteinsats, det kunde ha slutat riktigt otrevligt. Jag vet inte hur vi skulle ha fått ner honom annars, säger Dennis Ericsson, brandman från räddningstjänsten i Sälen.

I måndags träffade vi gänget i Lima. Ruinerna från det nerbrunna trevåningshuset ryker fortfarande svagt. Huller om buller ligger läskbackar, glasspaket och varuhyllor.

Frank tittar ut över bråtet. Han har svårt att med ord beskriva sin tacksamhet gentemot Per, Joakim och Thomas Karelius, 48, som också hjälpte till uppe på terrassen.

– Vem vet hur det hade gått annars? Bara tio minuter efter att vi kommit ner på marken stod hela huset i lågor.

För Wilfried känns branden fortfarande väldigt nära.

– Lågorna slickade mina armar och ben, jag tänkte att min sista stund var kommen.

Det brister för Wilfried.

– Jag lever. Min son lever. Han är en hjälte som fick ut mig. De andra som fick ner mig är också hjältar, det är fantastiskt det de gjorde.