PRESENTERAS AV

”Jag dök och kände en arm”

1 av 3 | Foto: Björn Lindahl
Cathrin Levander och Tobias Jakobsson som räddade lille Robin, 2, när barnvagnen åkte ned i Fyrisån. Pappa Bahki och Robins syster är också med på bilden.
SVENSKA HJÄLTAR

Pappa Baki snubblade – och barnvagnen med lille Robin, 2, fastspänd i, for ut över kajkanten.

I det kalla, mörka vattnet sjönk barnvagnen till botten.

Det hade slutat i en tragedi – om det inte hade varit för biologen Tobias Jakobsson, 35, och polisen och simmaren Cathrin Levander, 31.

– Ni är inte mina hjältar – ni är mina kungar, säger Baki och kramar sin sons räddare, om och om igen.

Vi står i kanten av Stadsparken i Uppsala, nere vid kajen längs Fyrisån. Det var här, mellan fartygen Sjösala och Linnéa, det hände.

Snart ett år har gått sedan den där dagen, den 18 september förra året, men när Baki Yildrim, 45, Tobias Jakobsson och Cathrin Levander berättar sin historia är det så att håren reser sig på armarna.

Det är inte svårt att föreställa sig pappa Bakis förtvivlan och desperation där nere i det mörka vattnet mellan båtarna – inte heller hans oerhörda tacksamhet mot hjältarna som räddade livet på hans son, när han inte kunde göra det själv.

Vissa historier går rakt in i hjärtat och värmer något alldeles extra. Det här är en sådan.

Så snabbt det ofattbara – och osannolika – kan hända. Så snabbt – och oväntat – livet kan vända och vardagen plötsligt förvandlas till en kamp på liv och död.

Stunden innan hade Robin och storasyster Liyan, 11, lekt på lekplatsen i Stadsparken.

Lille busige Robin som älskar bilar och att gunga och vackra Liyan, som älskar att sjunga och drömmer om att bli artist.

Baki, som sedan 20 år har en godisbutik på Drottninggatan i Uppsala, hade hämtat Robin på dagis.

Hemma höll mamma Fatma på att förbereda middagen.

Barnen ville se båtarna

– Jag har aldrig gått här nere med barnen förut, men de ville se på båtarna på vägen hem, säger Baki.

Han styrde sittvagnen, som Robin satt fastspänd i, nedför grässlänten och gick, tillsammans med dottern Liyan, ut på trätrallen längs kajen. Det är mycket folk i parken, så här års är det alltid studentspextid.

Precis när de ska passera fyra ungdomar som sitter längs kanten snubblar Baki. Han tappar greppet om vagnen som inte tippar, utan i full fart flyger över kajkanten, ut i vattnet. Ungdomarna vid kanten skriker och Baki hinner inte tänka – han hoppar i panik efter ut i vattnet, med kläderna på.

I vattnet försöker han dra vagnen in till kajkanten, men den är för tung och börjar sjunka.

– Jag sjönk med en bit, sedan var jag tvungen att släppa, säger Baki.

Han försöker dyka ned, men ser ingenting i det mörka grumliga vattnet.

– Jag svalde vatten och höll nästan på att svimma.

En äldre dam tar hand om Liyan och larmar 112. I vattnet skriker Baki förtvivlat på hjälp.

Då kommer Tobias Jakobsson cyklande, på väg hem från universitetet, där han föreläser i biologi Han hör Bakis desperata rop på hjälp.

– Jag stannade och tittade ned mot ån, där jag såg en man i röd jacka i vattnet, säger Tobias.

Han slänger ifrån sig cykeln och springer ned till kajen – i tron att det är Baki han ska rädda.

Men Baki skriker:

– Inte jag. Min son, min son!

Tobias, som både kan livräddning och har dykcertifikat och dessutom jobbat med kurser i marinbiologi, tar av sig kläderna och dyker i det 15-gradiga vattnet. Flera gånger dyker han ned till botten 3–3,5 meter ned utan att hitta något.

– Jag såg inte ens min egen arm därnere och efter andra gången kände jag att det här är stört omöjligt, säger Tobias.

Då kommer Cathrin Levander.

Hon är polis och till vardags arbetar hon som barnutredare på Västerortspolisen i Stockholm.

Just den här veckan är hon på kurs i Uppsala och innan kvällens planerade bio och middag är hon ute på en snabb joggingrunda, när hon ser att folk har samlats vid kajkanten och att det pågår något i vattnet.

Först tror hon att det är filminspelning. Sedan får hon veta att de letar efter någon i vattnet – och inser allvaret.

Simmade i OS

När hon tar av sig kläderna är det som om allt går i slow motion.

Cathrin är inte bara polis – hon har dessutom ett förflutet i svenska simlandslaget. Hon var med i OS 2004 och har fem VM- och EM-medaljer – tre guld och två silver – i simning. Hon har dessutom gått en livräddningsutbildning via försvaret och har tre gånger ställt upp i VM i militär livräddning. Som tidigare utryckningspolis i Stockholm är hon van att agera snabbt och fokuserat i krissituationer.

Det är bara en sak hon tycker väldigt illa om:

– Jag har nästan fobi för mörkt vatten, där jag inte vet vad det är för botten, säger Cathrin.

Ändå tvekar hon inte.

– Om inte jag gör det – vem ska då göra det? tänkte jag.

Men innan hon hoppar i, gör hon som hon lärt sig i livräddningen: hon frågar Liyan var i vattnet hon såg sin bror senast.

Liyan pekar – och där hoppar Cathrin i. Med fötterna först.

– Jag gick ned under vattnet en, två gånger och andra gången kände jag en arm med fötterna. En stum arm.

Hon ropar på Tobias och tillsammans dyker de ned mot botten. Ingen av de vet att det är ett barn i en barnvagn de letar efter, så när Tobias känner metall och ett hjul tänker han: ”det är en liten pojke på en cykel”. Sedan förstår han:

– Herregud, det är ett barn som sitter i en barnvagn.

”Det kommer aldrig att gå”

Att han och Cathrin lyckas få upp barnvagnen, som bara med Robin i väger 30 kilo och i vattnet kanske minst det dubbla, har de själva svårt att förstå.

– Jag gick ned och pressade underifrån – samtidigt som Cathrin drar ovanifrån, säger Tobias.

– Det här kommer aldrig att gå, tänkte jag, säger Tobias.

– Och hade en av oss tvekat hade det inte gått. Men då visste jag inte att Cathrin var före detta OS-simmerska.

När vagnen, med den livlöse Robin, kommer upp till ytan gör Cathrin direkt fem inblåsningar, innan folk på kajen hjälper till att dra upp barnvagnen på land. Väl uppe sätter Cathrin och en narkosläkare, på väg hem från jobbet, i gång med hjärt-lungräddning.

Då har Robin ingen puls och ingen andning. Ingen vet hur länge han har legat under vattnet, men minst fem minuter.

En bit bort sitter pappa Baki ihopsjunken. Han skriker förtvivlat, svårt chockad och övertygad om att hans son är död.

– Att inte kunna hjälpa mitt barn. Att se mitt barn dö framför mina ögon, det går inte att beskriva, säger Baki.

Han minns att Tobias kom och dök i – sedan är det blankt.

Cathrin minns han inte alls.

Efter några minuter börjar Robin röra lite på sig, men när det inte händer något mer fortsätter Cathrin och narkosläkaren med kompressioner och inblås.

Men Liyan har sett.

– Pappa, han lever! Han lever! ropar hon.

Men Baki hör inte. Inte ens när han kommer till sjukhuset och de visar hans son på håll förstår han.

–  Jag trodde han var död, säger Baki.

Inte förrän flera timmar senare, när Robin ligger på intensiven, förstår han. Redan samma kväll får familjen veta att Robin inte bara har överlevt, han har dessutom klarat sig helt utan men.

Cathrin blir den som får ringa till Tobias och meddela den glädjande nyheten.

– Det kändes alldeles fantastiskt, säger Tobias.

”Ni är min familj nu”

I somras fyllde Robin 3 år.

Han är pigg liten krabat – och inte ett dugg rädd för vatten.

Pappa Baki, som länge efteråt mådde dåligt och anklagade sig själv för det som hände, känner i dag bara glädje och en enorm tacksamhet.

– Ni räddade min son – jag vet inte hur jag ska kunna tacka er, säger han till Cathrin och Tobias.

– Jag skulle vilja ge er hela världen – men det räcker inte.

En symbolisk gåva med Robins namn och datumet den 18 september har de redan fått. Plus en god middag, gratis glass resten av livet – och en extra familj på köpet.

– Ni är min familj nu, säger Baki.

Men för Tobias och Cathrin räcker det att se Robin springa omkring i gräset.

– Det är den bästa belöningen, säger Tobias.

När vi skilts åt kan jag inte låta bli att fundera över hur det känns.

Att leva resten av sitt liv med vetskapen om att ha räddat ett litet barn.

Att verkligen ha gjort skillnad.

Kanske är det som Cathrin säger:

– Det är för stort för att förstå.