PRESENTERAS AV

Andreas brev till sitt tioåriga jag

Foto: Privat.
Andreas inlägg på Facebook.
SVENSKA HJÄLTAR

Du är livrädd - för du vet att du kommer bli slagen”.

Så skriver föreläsaren Andreas Jonsson, 33, till sitt tioåriga jag i ett brev på Facebook.

– Jag grät väldigt mycket när jag skrev det här.

I helgen lade föreläsaren Andreas Jonsson, 33, upp ett inlägg på Facebook där han skrev ett väldigt starkt brev till sitt 10-åriga jag. Inlägget har nu delats tusentals gånger och Andreas har fått massvis av kommentarer.

Brevet är skrivet för att skänka tröst till den mobbade 10-åringen, och säga att allt kommer att ordna sig.

– Det jag ville få fram i min text är att nu är jag vuxen, men det gör ont när jag blickar tillbaka. Jag grät väldigt mycket när jag skrev det här, säger Andreas.

Med sitt inlägg vill han hjälpa alla barn och unga som går tillbaka till skolan med en klump i magen.

– Varje gång vid skolstart när man nås av statistik om hur många unga som mår dåligt så blir jag så ledsen. Vi behöver ge våra barn och unga hopp. Och att även om det kanske är fruktansvärt just nu så kommer att bli bra, säger Andreas.

”Allt var fel”

För Andreas började mobbningen under gymnastiken i årskurs två, och snart var allt fel i klasskamraternas ögon.

– Jag lyssnade på fel musik, det var fel på mina kläder trots att jag köpte likadana kläder som de andra killarna i klassen. Allt var fel. Jag var för tjock, jag var för ful, jag var rödhårig, glasögonorm… Det spelade ingen roll vad jag gjorde.

Mobbningen fortsatte under hela skoltiden. I åttan fick Andreas nog av den fysiska misshandeln och började skolka. Han hade då en bestämd uppfattning om att killar ska inte bli slagna, killar ska vara trygga i sig själva. Det satte i gång många tankar i hans huvud.

Om jag blir slagen, är jag inte en kille då? Jag passar jag inte in i det här – hur udda är jag egentligen?

Han förstod tidigt att han inte var heterosexuell.

– Jag brottades med så mycket samtidigt. Jag visste inte ens om att det fanns ett ord som hette gay eller homosexuell, men jag förstod att något inte stämde.

”Du är inte ensam”

Han var en person bakom kulisserna – och en helt annan framför kulisserna.

– Jag hade uppfattningen som liten att killar ska inte prata. Man får inte prata känslor och du ska inte gråta, du ska vara stark. Och jag var inte stark, jag var absolut inte det.

Under högstadiet blev Andreas blev tuffare – utåt sett.

– Jag la på mig masker och spelade ett spel för att man skulle tro att jag var stark.

Var det någon som såg vad som hände?

– I årskurs två, absolut, det har jag klara minnen av. Jag har fått väldigt många kommentarer nu från människor som kände mig när jag var barn. Och de säger samma sak: ”Vi visste inte det här Andreas.” Och det ju var för att jag inte sa någonting.

Vad vill du hälsa till alla barn som går till skolan med en klump i magen nu?

– Du är inte ensam. Jag trodde på riktigt att jag var helt ensam i världen med mina problem. Och om det är någonting jag uppmanar till nu så är det att prata, prata, prata, säger Andreas.

Läs hela inlägget som Andreas skrev här nedan.

Följ oss på Facebook!

ARTIKELN HANDLAR OM