Dagens namn: Sibylla
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

”Jag är ingen snäll tant – jag slåss mot socialen”

Ethel Dahlman, 78, hyllas av Tomas Ledin och prinsessan Christina

Hon är Östermalmsdamen som i 20 år kämpat för hemlösa, fattigpensionärer och ungdomar på glid. Följ med när Svenska Hjältar möter eldsjälen Ethel Dahlman, 78.

– Jag tror säkert att jag är hatad på socialinrättningarna! Jag strider för de svagas rättigheter, och varför skulle jag inte göra det? säger hon.

Ethel Dahlman kämpar för de svaga. ”Jag tycker att människor skulle kunna ställa upp mer för andra”, säger hon.   Ethel Dahlman kämpar för de svaga. ”Jag tycker att människor skulle kunna ställa upp mer för andra”, säger hon. Foto: MARCUS ERICSSON

Hur det är att leva utan mat på bordet och med en ständig klump i magen av oro – det vet Ethel Dahlman.

– Jag kommer själv från mycket fattiga förhållanden. Och det är kanske det som driver mig, säger hon.

1996 startade Ethel frivilligorganisation Gula Änglarna tillsammans med väninnan Gudrun Andersson. De två gav sig ut på stan och sökte upp utslagna, gav dem kaffe och smörgåsar och satte sig ner och pratade med dem.

Under tjugo år har nu Gula Änglarna samlat in pengar för att hjälpa både fattigpensionärer och hemlösa som är på väg tillbaka in i samhället.

– Först köper vi en riktigt dator till dem så att de kan studera och läsa. Vi köper möbler, ofta på Myrorna och klär upp dem. Vi gör så att de kommer på fötter och följer dem ett tag, berättar Ethel.

Exepditionen ligger i Frälsningsarméns lokaler på Östermalmsgatan 69 i Stockholm, och hit söker sig många som vill ha hjälp.

Vill tacka Östermalmsborna

20-årsjubiléet firas med en stor fest i Oscarskyrkan den 5 december, där bland annat Tomas Ledin ska spela. Både han och prinsessan Christina är väldigt engagerade i Gula Änglarnas verksamhet.

Ethel beräknar att hon kunnat hjälpa cirka 1200 personer på fötter igen genom åren.

– Jag skulle inte ha klarat mig om jag inte haft Östermalmsborna, för de stöder verkligen verksamheten. Och tack vare generösa bidrag från bland annat Oscar Hirsch stiftelse har vi också fått möjlighet att hjälpa många ungdomar.

Hur känns det för dig att få hjälpa andra?

– För varje själ som jag har hjälpt till ett bättre liv… ni anar inte hur bra det känns! Jag skulle önska att det var fler som gjorde sånt här.

Hur orkar du kämpa?

– Jag är envis, åh vad jag är envis! Och jag är rätt frisk också. Jag fyller 79 år i höst, så jag är ju inte purung. Min man säger att jag jobbar all min vakna tid.

Är du någonsin rädd?

– Nej, jag har inte varit rädd. Man lär sig att hantera folk. Och jag är ju mycket bestämd. När det kommer en hjälpsökande så vill jag inte att det ska daltas på något sätt.

Hade en tuff start i livet

Ethel hade själv en tuff uppväxt. Hennes mamma var ensamstående och hade inte råd att ta hand om Ethel, så den lilla flickan fick bo hos sin mormor och morfar. Men mormorn gick tidigt bort i cancer och morfarn tvingades anställa ett hembiträde för att klara av att ta hand om både Ethel och sitt jobb.

”Då började terrorn. Hon tyckte illa om mig från första dagen”, skriver Ethel i sina memoarer.

Hembiträdet avskydde Ethel. Hon blev både slagen och fick håret avklippt. Morfarn trodde inte på vad Ethel berättade, vilket smärtade henne oerhört. Men en dag såg han äntligen ondskan med egna ögon och avskedade hembiträdet. Ethel fick flytta hem till sin mamma i Göteborg.

Hittade hem i Värmland

Ett år fick Ethel liksom många andra fattiga barn resa till Värmland som sommarbarn – och det blev starten på hennes nya liv. Hon kom till Karolina och Adolf, två vänliga själar som gav henne kärlek och trygghet.

– De var pingstvänner, och hos dem fick jag mina kristna tro. När hösten kom ville jag inte resa hem – jag hade det så bra där, berättar Ethel.

Hon fick stanna, och glädjen visste inga gränser. Där växte hon upp, och när Ethel var 17 år fick hon en dotter tillsammans med sin dåvarande fästman. Men de två bröt upp och fästmannens mamma fick ta hand om dottern. Ethel mådde uselt. Hon kände sig ensam och misslyckad och såg ingen annan utväg än att ta sitt liv. Hon svalde sömntablettar och skrev ett avskedsbrev, men Adolf hittade henne och räddade henne.

Där och då bestämde hon sig för att styra upp sitt liv. Hon fick ett vikariat på en sjukstuga, och det ledde till ett fast jobb på en läkarmottagning. Så småningom kunde dottern flytta hem till Ethel. Det var också i Värmland som hon träffade Ola, som senare kom att bli hennes make.

Skrämdes av synen på gatan

Efter femton år i sjukvården i Värmland flyttade Ethel till Stockholm för att studera till mentalskötare på Beckomberga. Därefter fortsatte hon till ålderdomshemmet Tyska Hemmet på Östermalm, och när det la ner sökte hon sig till Oscars församling som församlingssyster.

– Beckomberga hade nyligen stängt då. Det klientelet som inte klarade sig hamnade på gatan, och det tycke jag var skrämmande. Så jag frågade kyrkoheden om jag fick lov att gå ut. Han svarade att även om vi predikar från morgon till kväll så blir inte dina hemlösa mätta. Gå ut Ethel!

Vad hon såg på gatan berörde henne djupt.

– Jag blev alldeles förskräckt! säger Ethel.

Klyftorna har ökat

Gula Änglarna har växt genom åren – i dag jobbar ett tjugotal personer för organisationen. Men kampen för samhällets svaga är inte alltid någon lätt match. 

– Jag är ingen snäll tant förstår du, det kan man inte vara. Jag strider med socialtjänsten och kyrkorna. Jag går igenom blod och byråkrati för att hjälpa. För byråkratin tycker jag slår hårt på många av de drabbade.

Vad har du sett för förändringar under de år du arbetat med Gula Änglarna?

– De rika har blivit rikare och de fattiga har blivit fattigare, säger Ethel.

Tomas Ledin Östermalm Svenska hjältar

Ethel brinner för fattigpensionärerna

”Jag är väldigt ledsen för fattigpensionärerna, deras situation gör mig mycket illa. Jag mötte en dam som har jobbat som lokalvårdare i hela sitt liv. Hon hade den sämsta pension man kan ha, och hon hade också en arbetslös son som ofta kom hem till henne och åt. Hon hade inte råd att betala sina mediciner, hon tvingades ta dem på avbetalning. Så hon kom till oss och undrade om hon kunde få hjälp till tandvård.

”Naturligtvis”, svarade vi.

Vi gav henne en ny tandrad, gav henne kläder och betalade medicinen. Den här damen promenerade mycket om dagarna, så jag gick in på Intersport för att köpa ett par ordentliga skor till henne. De kostade 900 kronor – och oj vad hon tyckte att det var dyrt! När hon sedan la sig på kvällen satte hon skorna på stolen vid sängen så att hon kunde se dem, det var så stort för henne. Hon hade jobbat hela livet och var ingen missbrukare – förstår ni att jag blir upprörd?!” utbrister Ethel.

SENASTE NYTT

Svenska Hjältar

Visa fler
Om Aftonbladet