PRESENTERAS AV

”Jag har alltid vetat att jag är kvinna”

1 av 2
SVENSKA HJÄLTAR

Hon föddes som pojke, men förvandlas just nu till Josefine.

Nu är hon ute i skolor och föreläser för ungdomar om hur viktigt det är att visa respekt för alla.

– Jag drömmer om ett riktigt Svensson-liv med villa, Volvo och vovve, säger Josefine Karlsson.

Foto: Foto: PRIVAT
Hon föddes som Adam.

Det går ett sus genom publiken när Josefine Karlsson, 23, berättar om operationen som väntar. Hon är på plats i Upplands Bro gymnasium för att prata om hbtq-frågor och hur viktigt det är att visa varandra respekt – oavsett vem man är.

– Det här är jag. Jag är en riktig person. Jag har känslor precis som ni har känslor. Det spelar ingen roll om man är lång eller tjock, varifrån man kommer eller vem man ligger med – alla är lika mycket värda. Så visa bara respekt för era medmänniskor, säger Josefine till eleverna.

Hon själv föddes som pojke och hette då Adam. Att hon var homosexuell förstod hon tidigt, men hon bevarade sin hemlighet väl.

– Min pappa var ishockeydomare och jag fick följa med in i omklädningsrummet för att diskutera strategi. Jag visste redan då – man vet.

Föräldrarna skilde sig och pappan flyttade till Kanada och försvann ur bilden.

– Jag var väldigt bråkig och utåtagerande efter att han försvann. Jag kände mig lämnad och bortglömd.

Kom ut i sjunde klass

I sexan började hon i en ny skola och fick andra vänner. Som 13-åring kom hon ut som gay. Hon hade då träffat en kille på nätet. Hon berättade för en vän att hon var kär i någon – och att det var en kille.

– Dagen efter var alla jätteglada. Vi hade så bra gemenskap i mitt kompisgäng och inget var konstigt. Alla var så olika.

Men åren gick och 2012, när Adam var i övre tonåren, rann bägaren över.

– Min kompis hade blivit mördad och min farmor hade dött. Samtidigt snurrade en massa tankar i huvudet: Vem är jag och vad gör jag här? Varför känner jag att jag vill ha tuttar, fitta och klackskor?

En turbulent tid

Hon började dricka och använda droger. Hon var singel och festade mycket. Men så i december 2012 slog det över. Adam försökte att ta sitt liv.

– Jag ville nog inte dö innerst inne, det var mer som ett rop på hjälp.

Efter det skickades hon till psyket, men blev inte kvar länge innan han skjutsades hem. Tiden som följde var turbulent. Hon stal en bil och körde full och kraschade.

– Där någonstans förstod jag att jag måste ta tag i det här – jag kan inte leva så här. Det blir en fara för andra.

Bröstförstoring är på gång

Tankarna snurrade i huvudet. Hon hade länge känt att hon inte trivdes i sin kropp, och till sist kom hon fram till vad hon ville göra. Hon fick en remiss till affektiva specialmottagningen för att diskutera könskorrigering.

Men korrigeringen är inget man gör över en natt. Under två års tid pågår processen med både en lång psykisk utredning och olika behandlingar.

När började du identifiera dig som kvinna?

– Ungefär ett halvår efter första mötet började jag leva fullt ut som Josefine.

Nu väntar bröstförstoring. Josefine har skickat in sin ansökan till rättsliga rådet för att bli "hon" i passet. Efter det blir det dags att ställa sig i kö för könsoperation.

Skrämmer det dig?

– Nej, inte alls. Jag vill bara ha den gjord nu. Det som skrämmer mest är att det ska bli en lång väntan.

Hur kändes det när du fattat beslutet?

– Det var så himla skönt, en extrem frihetskänsla

Drömmer om barn

Josefine är fast besluten om att hon vill ha barn i framtiden på något sätt. Och innan hon påbörjade hormonbehandlingen frös hon ner sperma.

– Jag tänker att det är bra att ha det gjort. Men vet aldrig hur situationen ser ut om fem år. Jag skulle kunna träffa en tjej och bli förälskad, eller att det blir lagligt med surrogatmödrar – och då är det ju jättebra.

Hur har hormonbehandlingen påverkat dig?

– Jättemycket. Jag har blivit mycket lugnare, tänker efter mycket mer. Man får något slags modersinstinkt.

Vad har varit tuffast under den här förvandlingen?

– Att acceptera att det här faktiskt är mitt liv. Alla tänker nog att det hade så klart varit mycket enklare om jag var nöjd med det jag hade från början, att bara var bög. Men jag vet att det här är jag, och jag är superexhalterad över framtiden. Även om det jobbiga tar över ibland så vet jag att det kommer att bli skitbra till slut.

Vill ha villa och Volvo

Josefine har alltid haft bra stöd från familj och vänner. Hon jobbar på förskola och har jämt blivit bra bemött av barnen och föräldrarna som följt hennes utveckling. Och det betyder mycket för henne att få komma ut nu och föreläsa och få bra respons. Efter att pratat inför gymnasieelverna får hon många nyfikna frågor om hur familjen tog beskedet och hur det går till vid operationen.

– Det har varit jättespännande att föreläsa, speciellt att få höra deras tankar och funderingar efteråt, säger Josefine.

Vad har du för framtidsdrömmar?

– Jag ser mig själv leva i en typisk Svensson-familj med två ungar, hund, katt, Volvo och en villa i Bromma. Det är det livet jag vill leva.