PRESENTERAS AV

Pappa räddade mammas liv med hjärt-lungräddningen

SVENSKA HJÄLTAR

Det var en vanlig fredagskväll. Min far, Ronny Frick, gick och la sig runt tolv, han använder alltid öronproppar då mamma har en tendens att snarka :)

Men just denna kväll glömdes det bort. Mamma gick och la sig en stund därefter och somnade.

En stund senare hör min far konstiga ”snarkningar” från mamma och han rycker till lite i täcket, men det lät inte som det brukar, när hon inte reagerade på att han sa till henne. Han tände sänglampan och drog bort mammas täcke.

Då insåg han väldigt snabbt att det inte stod rätt till, hela hennes kropp var som han uttryckte det "som gummi”.

Han såg att hon var alldeles livlös. På bara ett fåtal sekunder hade far insett allvaret och börjat ge mamma hjärt- och lungräddning, då hon som läkarna senare beskrev det: ”var död”. Då sängen var för mjuk för att kunna ge kompressioner och far var tvungen att ringa 112 slängde han upp mamma i famnen och sprang ut och la henne på köksgolvet samtidigt som han ringde och fortsatte med räddningen.

Han fick inget gensvar och hon var helt medvetslös/död. Ingen puls, ingenting. Efter tre försök kom far fram till 112, då det var mörkt och han slog fel på telefonen. I andra änden möttes han av en underbar kvinna som hjälpte honom med mamma.

Han hade satt telefonen på högtalare och det enda han kämpade med var mamma och han räknade högt och skrek samtidigt som kvinnan i luren peppade honom. Då vi bor 1,5 mil från närmsta sjukhus visste far att han skulle behöva kämpa på länge, men efteråt har han sagt att han hade kunnat hålla på hela natten, det fanns absolut inget som kunde trötta ut honom eller stoppa honom från att kämpa.

Sju minuter senare var ambulanspersonalen på plats och tog över. Efter en elchock fick mamma tillbaka en svag rörelse på hjärtat och därefter åkte hon med ilfart till Lunds Universitetssjukhus då personalen i kontakt med läkare på sjukhuset befarade en större infarkt.

Min far ringde mig på natten och sa mycket sakligt och lugnt vad som hänt, då satt han i en bil som körde efter ambulansen till Lund. Jag klädde på mig, väckte min sambo, ringde svärmor som fick komma och ta vår bebis och sen körde vi ner. Väl framme fick vi beskedet att mamma inte haft någon infarkt, heller ingen propp på lungor eller något annat som det första proverna visat.

Då beslöt sig läkarna för att kyla ner och söva ner mamma till 33 grader i 24 h. Det var det längsta timmarna i våra liv.

Två dagar senare fick vi reda på att endast 60 procent av de nedsövda vaknar upp efter detta förlopp, magen knöt sig. Tio minuter efter detta besked vaknade mamma!

Hon låg helt stilla, respirator, tiotusentals slangar och apparater på intensiven. Det första jag frågade var, ser du vem det är mamma, hon nickade väldigt lugnt..

Det har nu gått 3 veckor sedan händelsen och mamma är fullt frisk, hon vårdas fortfarande på Lunds Universitetssjukhus och alla som på något vis varit inblandande i mammas tillfrisknande är så glada och positiva, men framförallt förundrande då allt gått så fantastiskt bra.

Häromdagen kom resultatet, läkarna misstänker med största sannolikhet att mamma fått en hjärtmuskelinflammation. Hon kommer att bli 100% återställd och hon är nästan där.

Det är bara en icd mamma väntar på, den kommer hon att få på måndag!

TACK VARE MIN FAR, VÅR HJÄLTE, så lever min älskade mamma i dag, min dotters mormor, min fars livskamrat.

Detta är en hemsk men samtidigt vacker historia, en historia som är så fantastisk. Fler människor behöver veta vad en hjärt- och lungräddning kan innebära, LIVET!

Snälla, ge min far en utmärkelse, inte för min skull, inte för min fars skull – utan för mammas!

Amy Frick