Så blev jag frälst

Av: Svante Lidén

Publicerad:
Svante Lidén.
Svante Lidén.

Allt det här snacket om hur Saab är entusiasternas bil har man ju hört till leda.

Själv hade jag knappt kört Saab, men så råkar jag köra förbi Motorkompaniet i Söderhamn. En fin inrättning med en större friggebod som kontor, ett par stolar och ett parasoll utanför där försäljarna kan ta igen sig i skuggan och spana ut på grusplanen där bilarna står.

Där får jag syn på Bilen.

En Saab 900, 2,0 Cabriolet.

8 000 mil. 75 000 spänn.

Den är knallgul.

 – Skulle passa bra till hustruns ganska sydländska färger, tänker jag.

 – Och till hennes solglasögon.

Jag känner hur altruismen formligen dränker mig när den ena anledningen efter den andra till varför min älskade Maria skulle passa så bra i just den här vagnen sköljer över mig.

– Du får den för sjuttio. Men då får du fan i mig lova att byta fälgarna. Dom där kan du bara inte visa dig ute med, säger så plötsligt Kjell Lund borta vid para­sollen.

Hur lång tid det tar att fatta beslutet? Fem minuter kanske.

Sen, efter en av mina många premiärturer – nyhetens ständiga behag –  stöter jag på min granne biskopinnan:

 – Har varit ute med racerbilen? säger hon.

 – Jag tog mig en tur till Härkeberga kyrka och tittade på takmålningarna, säger jag.

 – Åh, kyrkan, måste ha varit trevligt.

 – Det blir en andlig upp­levelse i dubbel bemärkelse när man har himlen till tak, säger jag.

Ungefär så är det.

Att vara Saabägare. Att ha blivit entusiast.

Så sitter man där och följer turerna.

Hör en industriminister babbla på om skattebetalarnas pengar och om att Saab borde börja bygga vindkraft.

Efterhand blev det som att följa en katastrof i realtid.

Som att hjälplös sitta och titta på en hackig ekg-kurva.

Terminalstadium kallas det.

Patienten brukar få lite grann mot smärtan och ångesten.

Men inget mer.

Skattebetalarnas pengar får ju inte slösas bort.

Publicerad: