Våldets vittnen

Av: Staffan Lindberg

Publicerad:
Uppdaterad:
1 av 7 | Foto: URBAN ANDERSSON
MED LIVET SOM INSATS Agir, Remo, Daman, Fadil och Ali är aktivister, gamla vänner och studenter. I vintras såg de folken i Tunisien och Egypten kräva sin frihet – och få den. De kände att de måste ta sin chans. Och de började försiktigt. Men våldet har trappats upp. Polis och militär skjuter för att döda.

DAMASKUS. Han står i fjärde raden framför avspärrningen till den belägrade staden.

Någon ropar till – och militären börjar skjuta.

– Jag ser hur alla i första ledet faller ihop. Och hör min vän skrika, säger aktivisten Fadil.

Vi har följt hans instruktioner:

tagit en taxi till ett hotell söder om centrum. Väntat ett par minuter i receptionen. Fortsatt gatan fram.

Nu står vi inne på ett kafé utan namn.

Fadil och vännen Daman väntar med kaffe och cigaretter. Han börjar med att be om ursäkt för sin engelska:

– Vår vän Mohamed är mycket bättre. Men han arresterades när han skulle hem från universitetet i söndags.

Vi reser oss och går ut. Daman går strax före oss, Fadil 100 meter bakom oss, för att se att ingen följer efter.

Tio minuter senare viker vi in i en port, går tre trappor upp, knackar på en trädörr och blir insläppta i en stor tom lägenhet.

Familjen har styrt i 41 år

Under våren och sommaren har våldet exploderat i Syrien. Över 2 200 människor har dödats, långt fler har gripits och torterats.

Regimen sätter in stridsvagnar, krigsfartyg och prickskyttar för att döda sitt eget folk.

Utländska journalister hålls ute, frånsett ett fåtal stora medier som bjudits in på hårdbevakade pr-resor.

Vi har åkt hit på falska papper: som turister. Nu rör vi oss långsamt genom gränderna, i flertusenåriga kvarter. Damaskus har härskats av perser, greker, romare, turkar, mongoler och fransmän.

Sedan 41 år styr familjen al-Assad. Först fadern Hafez.  Och sedan han dog år 2 000, sonen, Bashar, 45.

Demonstrerar utan glöd

De demonstrerar utanför lyxhotellet Cham Palace med syriska flaggor. Inne på hotellet bor en FN-grupp som just nu besöker landet.

– Leve armen!

– Gud, Syrien och Bashar!

Men glöden saknas.

– De får betalt, säger en äldre man lågt till mig.

Han fortsätter gatan fram utan att stanna. Presidenten har stöd bland de som tjänar pengar på hans styre. Och de som fruktar att Syrien ska falla sönder och bli ett nytt, blodigt Irak.

Fortsättning från förra uppslaget

Världshistoria skrivs ofta framför öppna ögon. Ett presidentval, en revolution, ett krig.

Våldet i Syrien är till stora delar dolt.

I Damaskus uråldriga stadskärna köper människor kryddor, kläder och bakverk som de alltid gjort.

Men ekonomin är i fritt fall. Under sex dagar ser vi inte en enda utländsk turist. Regimen är pressad, sägs trycka nya sedlar för att kunna betala sina våldsmän.

Mustafa drar in mig i sin lilla butik. Han är 64 år, saknar tänder och är avmagrad.

– Snälla. Titta. Fint beduinsilver. Vackra halsband till din fru. Jag har inte haft en kund på tre månader. Snälla köp något så jag kan äta.

Barnen slogs blodiga

Fläkten på bordet surrar fram och tillbaka, utan att skingra tobaksröken. Runt ett bord väntar Daman och Fadils kamrater: Agir, Remo och Ali.

De är aktivister, gamla vänner och studenter mellan 25 och 30. Ali är arab, de andra kurder.

I vintras såg de folken i Tunisien och Egypten resa sig, kräva sin frihet – och få den. Skulle det inte kunna hända också här?

De började lite försiktigt. Protesterade framför den egyptiska ambassaden, till synes mot president Mubarak.

– Det var ett hemligt budskap till det syriska folket. Att vi också måste ta vår chans, säger Fadil.

De såg hur de andra arabländerna använde Facebook och Twitter för att sprida budskapet. Men än så länge var aktivisterna alltför få.

– Det var frustrerande. Men vi visste att vreden glödde och att det bara behövdes en gnista, säger Daman.

Ett par veckor senare målade några skolbarn slagord på en mur i staden Daraa. Barnen slogs blodiga och fick naglarna utdragna. Folk sköts ihjäl när de krävde att de skulle släppas.

I Damaskus slöt Agir och Fadil upp med andra demonstranter i sin stadsdel. Tiden var inne.

De började ordna små demonstrationer varje fredag efter bönen. Hemliga budskap spreds via sms.

– Vi skrev att vi skulle ses på en plats för att ha fest.

Eller träffa en vacker tjej, säger Fadil.

Efter en demonstration såg Ali hur polisen omringade honom. De slog ner honom med käppar och sparkade honom.

Han går ner på knä, visar slag på slag. Efteråt förnedringen på stationen, hur han tvingades säga ... jag älskar Bashar ... min syster är en hora ...

– Det är det värsta. Men du biter ihop. Vet att vad de än gör, måste du fortsätta.

Efter en vecka var Ali fri. Rädslan i stadsdelen släppte. Allt fler protesterade på fredagarna utanför moskén: 300, 1 000, 2 000 ropade:

– Gud, Syrien och frihet!

Remo kommer tillbaka med apelsinläsk. De hjälper varandra att minnas när de släppte ut tvåtusen små gummibollar med texten ”frihet”.

Bollarna studsade ner för de branta gatorna, och säkerhetspoliserna jagade kors och tvärs som galna myror för att försöka få tag på dem.

De skrattar.

Det var i början av revolutionen. Nu är allt farligare, nu skjuter polis och militär för att döda.

”Döda mig, döda mig”

Fadil stod i folkmassan utanför den belägra staden Daraa i april. Mellan 3 000 och 5 000 tryckte på och ville in. Armén ropade i högtalarna:

– Åk hem!

Först sköt de några varningsskott. Folk backade, men kom tillbaka. Några kastade sten. Då small det igen.

Fadil stod i fjärde ledet och såg hela första raden falla.

– Först sprang jag därifrån, som en reflex. Men jag hade sett min kompis bli skjuten och vände. Mitt på platsen ser jag en aktivist bli helt hysterisk, han slet av sig skjortan och skrek ”döda mig! Döda mig!”.

Militären sköt över hans axlar. Men Fadil lyckades få ut vännen och tog honom till ett hus för skadade. Han var skjuten i axeln, skjortan var blöt av blod, men han överlevde.

– Det var så mycket rädsla, hjärnan fungerar inte. Man bara agerar, säger Fadil.

Vi har talat i fyra timmar, men Fadil fortsätter. Han vill berätta, så att världen förstår vad som sker.

Filmar våldet

I dag är det fler säkerhetsstyrkor än någonsin i hans stadsdel och mängder har arresterats eller skjutits ihjäl. Ändå fortsätter de att demonstrera varje fredag. De är färre, men bättre organiserade.

Vissa förbereder plakat med slagord. Andra är ansvariga för att filma våldet och lägga ut det på Youtube.

Några samlar in pengar, så att skadade och dödas familjer ska få hjälp. Andra lär ut vad de ska säga om de grips. I hemliga lägenheter finns läkare, redo att rädda liv på skadade.

Vi lämnar lägenheten. Ut till höger, gå lugnt, ta en taxi vid andra korsningen.

Han har mörk tunn mustasch och smala ögon och betraktar mig i hotellets lobby utan att möta min blick. Jag reser mig för att gå till hissen. Han sitter kvar, men följer mig med blicken tills dörren stängs.

Säkerhetstjänsten, hemliga polisen. Alla underavdelningar. Regimens informatörer är överallt.

’Världen inte svartvit’

Hana är runt femtio, har en Dior-väska och ringar med diamanter på nästan varje finger. Hon är alawit, minoriteten som utgör landets maktelit. Hennes släkt umgås med presidentens, de har barn i samma skola.

– Asma (presidentfrun) brukar komma dit på föräldradagar. Och jag brukar gå på hennes luncher. Hon är lugn, stillsam och intelligent. Trevlig, såklart.

Det är Ramadan och den dyra restaurangen är full, fast klockan är två på natten. Människor äter röror, köttspett, syrade grönsaker, ändlösa fat av kakor, druvor och frukt ...

Våldet är avskyvärt, oavsett vem som står för det, anser Hana.

– Men världen är inte alltid så enkel och svartvit som de som protesterar tror. Presidenten vill ha förändringar, men det måste få ta tid.

Hon suckar.

– Egentligen tycker jag synd om dem. Många är så unga, bara barn. Men ge det en eller två månader, sen kommer allt att vara som vanligt igen.

Brosdottern Rafa, 27, mitt emot, hade fått en plats på ett universitet i Storbritannien. Om en månad skulle hon åkt dit för att uppfylla sin dröm och forska i biomedicin.

Så kom beskedet – att hon inte får brittiskt visum.

– Ambassaden säger inte varför, men det är uppenbart att det hänger ihop med mitt land. Det är så fel, säger hon och tar en druva till.

– Vad har jag med politik att göra?

Protestera – och riskera tortyr och död. Håll fast vid regimen, och hamna på fel sida när historien skrivs om.

Hana och Rafa sitter kvar i den ljumma natten. På den stimmiga terrassen kan de nästan tro att allt är som vanligt.

Här behöver de inte märka att marken deras liv är byggt på skakar.

Greps ännu en gång

Det är den 26 augusti, sista fredagen i Ramadan. Tre kvällar har gått och vi är tillbaka på kafét.

Fadil berättar om dagens demonstration: de var runt 200 i hans stadsdel.

– Vi ropade ”frihet!” och efter ungefär tio minuter var polisen där.

De sköt, men ingen blev skadad, de är så vana, så snabba nu. Så berättar han om Ali.

Han försvann i går, har inte gått att nå. Arresterad igen.

Fadil och Amina fimpar, tar in ännu ett par koppar kaffe, ser på varandra, skrattar med det sorgsna allvar som gjuter aktivisterna samman.

Ännu en fredag har passerat, ännu en kamrat är borta, och det enda de kan glädjas åt är att de lever.

Någon ringer, de måste härifrån.

De reser sig och försvinner ut på gatan – där diktatorn skjuter och slaget om friheten står.

Publicerad: