Resa med enkel paljett

NÖJE

Jag ska just ta en klunk te när det händer.

Det blänker till strax till vänster om min ena strumpa.

Det är allt.

En händelse så minimal, så uppenbart bagatellartad. Knappt ens en händelse. Ändå: allt annat än obetydlig.

Långsamt lutar jag mig ner mot mattan. Inte av nyfikenhet. Men för att bekräfta det jag redan vet.

Det där blänket, det retsamma turkosa. Ett vykort från en annan tid.

Motivet: en tonårsflicka provar klänningar i en provhytt. Provhytten tillhör en outlet i en av Los Angeles många förorter. Klänningen hon beundrar i spegeln är chokladbrun i samma nyans som flickans hår, sirligt prydd av hundratals små, små turkosa paljetter.

Jag vet att hon köper den. Att hon provar den igen hemma, snurrar runt, runt i sovrummet. Att hon blir yr och ramlar ihop på sängen och när hon sätter sig upp igen glittrar rummet. Överkastet, golvet, allt är bestrött av turkosa paljetter.

Förklaringen är enkel. Paljetterna är inte fastsydda, utan limmade. Med ett lim som inte riktigt fäster.

Resten av dagen ägnar hon åt att plocka paljetter ur knäveck och armhålor. De gömmer sig i underkläderna, i håret, mellan tårna.

Hon lägger klänningen i en plastpåse och knyter åt, slänger in den i garderoben och försöker glömma den. Åker hem till Sverige.

Jag vet hur det gick sen. Jag vet att hon tog studenten, flyttade hemifrån. Att hon bodde i ett pyttelitet rum nära Hyde Park i London, i ett kollektiv i Shanghai, i en etta vid Karlbergskanalen.

Att de turkosa paljetterna ändå dök upp, år efter år, på plats efter plats. Lade sig till rätta i hörnen, längst fram i skorna, mellan golvplankorna och i kopparna i skåpen.

Hon lyckades aldrig lista ut varifrån de kom. Efter några år slutade hon fundera. De blev en naturlig del av varje bostad, ett slags ofrivilliga husdjur, som silverfiskar och dammråttor.

Så flyttade hon till Norrköping en höst för fyra år sedan och plötsligt var de borta. Spårlöst försvunna.

Tills nu.

Jag fuktar fingertoppen och räddar den turkosa paljetten från mattans vita fluff.

Ett blänk som hamnat fel.

Det är allt. Knappt ens en händelse. Ändå: allt annat än obetydlig.

Jag vet bara inte vilken den är. Betydelsen.

Jag betraktar paljetten. Den vilar där på fingertoppen, obekymrad, till synes ovetande om sin resa tvärs över jordklotet.

Jag förstår att den vill säga mig något. Att det är upp till mig att ta reda på vad.

Kanske en påminnelse: du bär alltid med dig ditt förflutna.

Bokstavligt talat.

Antingen det. Eller så borde jag dammsuga oftare.

ARTIKELN HANDLAR OM

Mode