Jean Paul Gaultier: "Svenskar bryr sig mer om sin stil nu"

Foto: Bodil Bergqvist
Jean Paul Gaultier under Theyouways intervju i Göteborg.
NÖJE

Den franske designern Jean Paul Gaultier är i Göteborg för att visa sin samarbetskollektion för Lindex och Theyouway träffade honom på hotellet strax efter frukosten. Som enligt designern bestått av tre kanelbullar.

Jean Paul Gaultier och reporter Anna Flytström.

Som en av världens främsta designers behöver Jean Paul Gaultier knappast presentera sig själv, men gör det ändå.

– Hej, jag heter Jean Paul Gaultier och jag är en fransk designer och det känns väldigt roligt att vara här.

Varför ville du göra en kollektion för Lindex?

– Det var en möjlighet att skapa kläder med en lägre prislapp. Jag gillar inte ordet lågbudgetkläder för numera köper även rika kvinnor kläder från kedjorna. Och bara för att priset är lågt så betyder det inte att kvaliteten är dålig. Jag blev faktiskt överraskad över hur bra den var.

Vilken var den största utmaningen?

– Att få mina ikoniska kännetecken att fungera för kvinnor i alla åldrar, från 16 år till 60.

Vilket är ditt favoritplagg?

– För att vara ärlig – min favorit kommer att bli det som säljer bäst. För det betyder att jag lyckats skapa något som många gillar.

Hur började du arbetet med kollektionen?

– Jag började med att gå tillbaka till min grund – marint, korsetter och tatueringsmönster – teman som är väldigt Gaultier. Sedan har jag hittat nya sätt att använda dem, inga plagg är kopior av något som jag gjort tidigare.

Varför är du så fascinerad av tatueringar?

– Det började i slutet på 80-talet när jag skaffade en liten tatuering. Sedan åkte jag till en tatueringsmässa i London och blev helt hänförd, det var verkligen en konstform. Där fanns speciellt en dam som stack ut. Hon var var jättegammal, i samma ålder jag är nu, med vitt hår, och bar en genomskinlig blus genom vilken man såg man en blommig bh. Men när jag kom närmare såg jag att det inte alls var en bh – det var en tatuering som såg ut som underkläder. Det var väldigt häftigt och väldigt vackert och efter det ville jag göra en hel kollektion med bara tatueringsmönster. Och dagen efter att jag visat kollektionen så gick supermodellerna Naomi Campbell och Christy Turlington ut och piercade sig. Då kände jag att ”aha – jag är på rätt spår!”.

Du har även använt dig av olika versioner av konbehån i Lindexkollektionen – vad skulle du säga till någon som tycker den är lite vågad?

– Hon måste inte bära den – hon kan bära ränderna i stället! Och den är inte så provokativ egentligen, jag kan berätta hur den kom till. Min allra första konbh gjorde jag på min teddybjörn när jag var sex år gammal. Jag ville leka med dockor, men mina föräldrar tyckte inte att det var ok för en kille. Ingen Barbie för mig. Så jag förvandlade min teddybjörn till en docka och satte på smink och gjorde en strutbh i papper som jag nålade fast.

Vad kommer det marina temat från?

– Det är dels inspirerat av filmen ”Querelle” av Fassbinder. Den utspelar sig i hamnmiljö med en fyr som ser ut som en stor penis och folk gick omkring i långa kappor och sjömanskläder. Och det kommer dels från en gammal tröja från den franska marinen som jag hittade på en loppis och älskade och bar själv.

Kollektionen kommer även bidra till att skänka pengar till bröstcancerforskning – har du någon personlig koppling till den sjukdomen?

– Ja, definitivt. Just bröstcancer är något som drabbar väldigt många kvinnor och jag skulle önska att min konbh skulle fungera som ett skydd mot den, men tyvärr inte.

Du är känd för att använda modeller med olika slags utseende i dina visningar och kampanjer – hur ser du på skönhet?

– Det finns inte en slags skönhet, det finns många olika. Jag själv har alltid dragits till annorlunda utseenden. När jag var nio fanns det en tjej i min klass med stort rött hår och blek genomskinlig hy och jag tyckte hon var fantastisk. Jag har även alltid älskat det svenska utseendet. När jag var liten var jag utfryst i skolan för jag var bättre på att rita än att spela fotboll. Så för att verka mer intressant så sa jag att den svenska supermodellen Gunilla var min kusin. Hon var jättekänd på den tiden och syntes på omslaget av franska Elle och hade blont hår, lugg och var väldigt, väldigt vacker.

Har du lärt dig något nytt om svenska kvinnors stil under arbetet med kollektionen?

– För att vara ärlig – nej. För numera klär sig svenska kvinnor väldigt internationellt. Precis som att det inte finns någon typisk parisiska längre, det är en gammal myt som lever kvar på grund av nostalgi. Jag kommer ihåg när jag för några år sedan var på Brasserie Lipp i Paris. Människorna var som en grå massa i fula polotröjor. Men det fanns en kvinna där med en grön sammetsklänning, djup urringning och platinablont hår. Och jag tänkte ”åh vad trevligt att någon har klätt upp sig”. Hon var engelska.

Så vad tycker du om svensk stil?

– Första gången jag var i Sverige var väldigt länge sedan, och det kan låta hårt, men ni har förbättrat er. Ni bryr er mer om er stil nu. Efter att ha besökt både Stockholm och Göteborg kan jag se att det finns en viss modern, minimalistisk design med mycket ljus och transparens och man kan se genom er design, arkitektur och mat att ni bryr er om stil. Men det är svårt att generalisera, precis som jag inte kan säga hur den franska kvinnan är, förutom att hon är tråkig.

I din senaste haute couturevisning såg vi Eurovisionvinnaren Conchita Wurst på catwalken – varför ville du ha med henne?

– Conchita har en mix av femininitet och maskulinitet som jag gillar väldigt mycket. Jag röstade på honom 73 gånger i Eurovision och blev jätteglad när han vann. Jag gillar det som han representerar – någon som utmanar oss intellektuellt – som är en man som är feminin, men inte som en karikatyr av en kvinna, utan som en stark kvinna.

Just mixen av maskulinitet och femininitet och att bryta mot könsrollerna är ju något som du själv jobbat mycket med i din design.

– Ja, jag har försökt lyfta fram det feminina i män och det maskulina i kvinnor – men en sådan balans har jag aldrig lyckats uppnå. Men Conchita lyckades – så bravo!

Ville du alltid bli designer?

– Nej, från början ville jag bli konditor för jag älskar att äta och jag älskar socker. Jag älskar era kanelbullar och jag åt tre i morse. Men bara tre, för annars kommer jag inte i mina byxor. Men i morgon ska jag äta fyra för sedan åker jag.