Han syr sig in i världshistorien

George de Paris är Obamas skräddare

1 av 9
NÖJE

President Ford begravdes i en, Ronald Reagan sköts i en och Barack Obama tog emot Nobels fredspris iklädd en. En kostym, vill säga, signerad Georges de Paris, inofficiell skräddare åt USA:s presidenter sedan 40 år tillbaka.

Georges de Paris pratar uppspelt om Barack Obama där han står i sin lilla, plottriga butik, bara två kvarter från Vita huset.

– Han är en bra person, väldigt fin. Han klär sig väldigt väl, säger skräddaren med sin karaktäristiska, kraftiga franska brytning.

Han må kalla Ronald Reagan för sin absoluta favoritpresident, men Obama är den första som förvandlats till en provdocka. Nu står han i butiken och välkomnar kunderna iklädd en dubbelknäppt marinblå kostym med trippla manchettknappar i guld.

Pratar basket med Obama

– Han gillar alla mörka färger, marinblått, mörkgrått. Vi talar om sport, basket. ”Jag spelar basket” brukar jag säga, säger Georges de Paris med ett kluckande skratt.

Med tanke på att han mäter strax över 1,50 är sporten knappast det första man kommer att tänka på. Snarare påminner han, med sitt långa vita hår, hängslen och en nåldyna i form av en

jordgubbe på vänstra armen, om Geppetto – Pinocchios pappa – men i stället för att ge liv till

trädockor skapar hans händer kostymer som skriver in sig

i världshistorien. När Ronald Reagan sköts 1981 bar han en blå kashmirkostym som just levererats av de Paris. När Gerald R. Ford begravdes 2007 var det iklädd de Paris – en tredelad beige kritstrecksrandig variant, enligt skräddaren. Och när president Barack Obama tog emot Nobels fredspris i Oslo 2009 var hans kostym, mycket riktigt, märkt ”Georges de Paris”.

– Ronald Reagan var min favoritpresident. Han var bäst klädd. Nu klär sig Obama väldigt väl också, och president Bush, säger han.

Lika speciell som hans klientel är Georges de Paris egen historia. När han växte upp i franska Marseille, son till en domare i Högsta domstolen, ville han alltid se bra ut. Som 15-åring övertalade han sin pappas skräddare att anlita honom som assistent – men det var en kvinna som åratal senare skulle föra honom till USA. Relationen fungerade inte och efter bara två dygn i sitt nya hemland var han hemlös.

– Jag sov på gatan i ett år. Jag var väldigt ledsen. Det var svårt, men allt är möjligt. Jag letade efter ett jobb. Jag hade inte duschat på ett år, jag hade inte bytt strumpor på ett år, berättar han.
 

Hjälp att komma på fötter

När han sökte jobb på ett skrädderi mötte han en kvinna som tog sig an honom, hjälpte honom att komma på fötter och hitta ett arbete. Företaget gav honom ett uppehållstillstånd och med de 400 dollar han hade sparat ihop för att kunna flytta tillbaka till Frankrike kunde han så småningom öppna sin egen butik i början av 60-talet.

– Jag mötte en kongressledamot och gjorde en kostym till honom. Han introducerade mig för Lyndon Johnson. Sedan dess kommer jag högeligen rekommenderad så fort en ny president flyttar in i Vita huset. När folk frågar mig varför jag är presidentens skräddare svarar jag ”Jag är en bra man och jag är en bra skräddare också”, säger Georges de Paris.

Sedan dess har ryktet om honom spridit sig från mun till mun och bringat prominenta klienter från världen över till hans tröskel.

– Jag gjorde en kostym åt Tony Blair. Jag mötte honom faktiskt i Vita Huset. Han (George W. Bush, reds. anm) sa ”möt min skräddare, Georges de Paris”, säger han.

Presidenter från 40 år tillbaka blickar ner på honom från signerade fotografier där han står i arbetsrummet längst bak i butiken, omringad av tyger och minnessaker. Hans fingrar fållar det delikata tyget på bordet framför honom lika snabbt som en maskin. Allting görs för hand.

Priserna på kostymerna börjar kring 25 000 kronor, beroende på kvaliteten, och tar uppskattningsvis två till tre veckor att leverera (presidenten får sina inom fem arbetsdagar). På frågan om vad som är skillnaden mellan hans arbete och en ready-to-wear-kostym svarar han att det är som natt och dag.

– Det är stor skillnad, yrkesskickligheten, materialet...
 

Provningar i Vita huset

80 procent av tygerna han använder importeras från England, resten från Italien eller Tyskland. Hans favorit är den namnkunniga belgiska tillverkaren Scabal, företrädesvis Super 120 eller Super 150, där det senare materialet

används till Obamas nya kostym. Presidentens provningar sker i hans residens i Vita huset, men resultatet hänger öppet i butiken tillsammans med flera andra halvfärdiga verk. Skräddaren rekommenderar alla män att äga åtminstone tio kostymer.

– Enfärgade; marinblå eller svarta. Och du måste ha en randig. En dubbelknäppt är bra. Mörkgrått är fantastiskt, bra för alla säsonger. Min stil är modern-klassisk, det är min signatur. Alla presidenter bär enkelknäppta kavajer med två knappar, säger han.

– Du måste ha minst två slipsar för varje kostym. Om slipsen passar skjortan kan du använda samma kostym i två dagar och

bara byta skjorta, fortsätter han.

Även om han säger att dubbelknäppta kavajer med tre knappar fungerar bäst på långa, bredaxlade män, erkänner han att han själv gärna bär dem. Men där finns, så klart, ett stort ”fashion faux pas”:

– En svart kostym med vita strumpor. Ooops-a-daisy. Det är det värsta, suckar han.

Även om hans specialitet är herrskrädderi har han gjort kostymer åt utrikesminister Hillary Clinton och ändringar åt USA:s första dam, stilikonen Michelle Obama, ”en väldigt trevlig dam”.

– Jag är skräddare, madame, jag kan göra vad som helst. Jag kan göra trosor, säger han och visar upp en lila behå och ett par underbyxor i spets.
 

Bushs rygg ställde till det

Att vara presidentens personliga skräddare kommer inte utan

kontrovers.

– Vissa personer gillar inte mitt hår, de tycker inte att min engelska är tillräckligt bra eller så gillar de inte att en utlänning gör presidentens kostymer, säger han.

Men det var ryggen på president George W. Bushs kavaj som riktigt placerade honom i blåsvädret för sju år sedan.

Under Bushs första tv-debatt med John Kerry inför valet 2004 skapade en utbuktning i tyget rykten om att presidenten fick hjälp via en radiosändare. Kampanjens kommunikationschef Nicolle Devenish sa till The New York Times att det sannolikt handlade om en skrynkla i jackan eller en rynka i tyget, och lät därmed skräddaren få skulden. I dag skrattar Georges

de Paris åt händelsen och visar tidningsklipp som skanderar ”skräddaren klarar sig ur knipan”.

– Det var en skottsäker väst under hans skjorta. Men även dålig publicitet är bra för mig, säger han.

Det finns fler läxor att lära, när man jobbar mitt i den politiska eliten, som hur man skiljer en demokrat från en republikan.

– Det syns inte på klädseln, det syns på hur mycket de spenderar. Republikanen spenderar mer pengar. Demokraten sparar pengarna på banken, republikanen spenderar dem, säger han.
 

Tror inte på pension

I september fyller han 77, men säger att han inte tror på pension. Lyckligt ogift – även om han har ett antal ”kvinnliga vänner”

– tillbringar han största delen av tiden i butiken. Kanske kommer han att sälja den så småningom, med villkoret att han får

stanna några år till.

Vem framtida presidenter ska vända sig till för att få handgjorda kostymer återstår att se.

– Jag älskar mitt jobb. Men i dag är det en död konstart. Ingen vill lära sig det, säger Georges de Paris.

FAKTA

En symbol för den moderna mannen

Den första kostymen skapades i slutet av 1700-talets London av modeikonen George Bryan Brummell – ”Beau Brummell”. Hans till synes enkla, men mycket exklusiva långbyxor, jacka och kravatt väckte stort intresse

i den engelska societeten. Brummel var ”dandyn”, en modemedveten man ur medelklassen som ogillade överklassens pompösa klädsel och kom att förändra den.

Under franska revolutionen 1789 blev långbyxan en symbol för arbetarnas kamp mot överklassen och dess luxösa leverne. Överklassen bar nämligen knäbyxor.

I takt med industrialiseringen blev kostymen en symbol för den moderna medelklassmannen som till skillnad från överklassen arbetade för att försörja sin familj. Den signalerade seriositet och fick därför en allt mörkare färgskala – en klar kontrast till 1700-talets spetsar och pastell.

Att vara man och älska färg har alltså inte varit någon större hit i Sverige. På senare tid har vi dock influerats av vår omvärld och i dag kan även makteliten bära rosa skjorta. Men kostymen i sig förblir mörk.

Även om snittet följt modet genom åren, består kostymens ursprungliga koncept. På 1970-talet lanserades modeller även för kvinnor av bland andra Yves Saint Laurent.

Kostym som klädkod? Skriv ”Mörk kostym”– annars blir det maskerad!

Källa: Paula von Wachenfeldt, Centrum för modevetenskap, Stockholms universitet

AV: Katarina Matsson foto: Pontus Höök

ARTIKELN HANDLAR OM