Dagens namn: Torborg, Torvald
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

”Jag har inte rösträtt – men se vad jag kunde åstadkomma”

Felicia, 17, fyllde Sergels torg: Folk gnäller i stället för att göra något positivt

Folk bara gnäller, tänkte Felicia Margineau, 17, när hon läste på Facebook natten efter valet.

Varför inte göra något positivt?

Sexton timmar senare stod tiotusen människor på Sergels torg.

Hon hade föreställt sig hur hon skulle ropa ”kärlek” i en medhavd megafon inför några hundra personer. Men torget fylldes i måndags kväll och följande dag är ingenting är sig längre likt. Hon är upprymd och lite rädd. Mejlen forsar in. De kallar henne idol och hjältinna. En vuxen man skrev: ”Du har förändrat mitt liv”.

När jag kliver in hemma hos Felicia i Sollentuna möter hon mig med luren tryckt mot örat, och det hörs att hon upprepar sig:

”Alltså, jag är inte med i något politiskt parti...”

”Nej, jag planerar inga fler aktioner...”

Det ringer från när och fjärran, medierna är redo för någon som Felicia, för motståndet i en så kallad vanlig tjejs skepnad. Det började sent på valkvällen.

– Jag läste på Facebook och tänkte: här sitter de och klagar och ingen kommer att läsa, för alla andra är upptagna med att själva klaga. Så är det ofta, folk gnäller i stället för att försöka göra något positivt, med kärlek.

Spelade tennis

Felicia är 17 år. Hon växte upp i Sollentuna, har fyra syskon. Pappa är rumän, mamma är född i Sverige. Hon har sabbatsår från gymnasieskolan med fotoinriktning eftersom hon inte tyckte att hon utvecklades som hon förväntade sig.

Jag frågar varifrån hon fått sitt patos och hon har en analys färdig. Fram till 12-årsåldern spelade hon tennis på hög nivå. Men trycket var hårt. Hon började bli rädd att misslyckas och göra alla besvikna.

– Det var smärtsamt att sluta med tennis och helt kan jag inte släppa tvivlet på att det var rätt beslut.

Kvar finns självständigheten, dragningen till utmaningar, och en stark motvilja inför passiv självömkan.

”En naturkatastrof”

Som inför valet. Felicia har själv sett främlingsfientlighet på nära håll. Men hon upplevde att vännerna pratade om rasismen som en farlig men oundviklig naturkatastrof, i stil med klimatkrisen.

– Men man kan faktiskt påverka, säger hon. Jag har inte rösträtt, men se vad jag åstadkommit på 24 timmar.

Hur stort det skulle bli visste hon förstås inte. På måndagsmorgonen kom sms från en vän om att 3 000 var på väg till manifestationen. Då fick hon bråttom till polisen för att få tillstånd.

Måndagskvällen finns kvar inom henne, känslan av tiotusen människors sträckta händer. På grund av henne.

– Nu har jag gjort mitt. Jag vill inte hamna i något politiskt fack.

Felicia ler, det blänker i hennes stora vackra ögon och hon skakar på huvudet.

– Jag behöver inte bli den som räddar världen ensam.

”Möten i vardagen”

Slutligen frågar jag henne om hur främlingsfientlighet kan bekämpas, och hon har ett svar även på det.

– Jag tror på de många små vardagliga möten mellan människor. Att vi pratar om känslor och kramar våra medmänniskor och nära och kära. Kärlek!