”Känslomässigt var det kaos”

avSofia Yoo

VIKTKLUBB

EN TRIATHLETS HISTORIA, DEL 2: Patrik, 34, gick från 120 kilo till Ironman

DEL 2. I första delen i den här artikelserien berättade 34-åriga Patrik Fälting från Borlänge hur han tog beslutet som skulle förändra hans liv: Trots att han vägde 120 kilo skulle han genomföra en Ironman. Den här gången berättar han hur det var, att efter fyra års förberedelser, äntligen få springa över mållinjen.

Första delen i den här artikelserien slutade med att Patrik Fälting precis bevittnat tusentals triathleter hoppa i vattnet efter att startskottet i Ironman 2014 bränts av. Det fanns ingen tvekan, klart att han skulle vara med. Året därpå var det äntligen dags för honom själv:
– Klockan 07.00 står mellan 20 000 och 30 000 människor på kajen i Kalmar och hejar. Ur högtalarna strömmar 'Just idag är jag stark' med Kenta. Och när han väl kommer till partiet 'jag har väntat så länge på just denna dag' sjunger alla dessa tusentals människor med. Det är obeskrivligt, berättar Patrik Fälting.
Missade du del 1? Läs den här
Oväntat höga vågor
Väl i vattnet blir han dock chockad över hur höga vågorna är. Det är inte riktigt som träningen i insjöarna i Dalarna, men trots det går allt problemfritt och det är en fantastisk känsla efteråt.
– "Jag klarade det! Nu är simningen bakom mig och jag kan fokusera på det moment jag är lite mer trygg i. Med totalt 150 träningstimmar på cykel bakom mig det året ska jag nu verkligen visa vad jag går för", tänker jag.
Men tyvärr ska det inte alls bli som Patrik Fälting har tänkt sig. Snarare tvärtom.

”Då sker det som inte får ske
Totalt är cykelbanan 18 mil lång. Och planen är att ta det lite lugnare de första fyra milen. Men hela vägen känner Patrik en eufori över att befinna sig i någonting han har tränat för så länge. Han vill ju visa varenda smålänning att här kommer en kille som har lagt ner sin själ i det här, säger han. Och i takt med att han passerar cykel efter cykel växer självförtroendet.
– Då sker det som inte får ske: Mitt på den raksträcka jag ska göra min tempohöjning på går min kedja av. Och med facit i hand är det där och då min riktiga tävling börjar.

Blir stillastående i flera timmar
Det är svårt att beskriva vad som händer sedan. Känslomässigt är det kaos. Fysiskt så springer Patrik bort till två flaggvakter och skriker åt de att ringa en servicebil.
– Jag vet att tre bilar befinner sig någonstans på den 18 mil långa banan, så i värsta fall tappar jag 15 till 20 minuter. Efter 30 minuter och ytterligare tre otåliga telefonsamtal får jag dock beskedet att man inte vet var de är. Men en och en halvtimme senare står jag fortfarande vid vägkanten i gassande sol och 26 graders värme och ser cyklist efter cyklist passera. Det är fruktansvärt.

Bryter ihop
Efter ytterligare en timme ringer Patrik sin fru Veronica. Och så fort han hör hennes röst brister det totalt.
– Att allting ska sluta såhär efter alla de timmar jag har spenderat på cykelsadeln genom regnet eller stirrandes in i väggen trampandes i garaget på vintern. Femton personer från Dalarna och lika många släktingar från Småland är på plats för att stötta mig. Men jag har inte ens fått visa vad jag kan och vad jag faktiskt tycker mig vara bra på.

”Nu är jag absolut sist”
Tio minuter efter den absolut sista cyklisten kommer servicebilen. Då orkar Patrik inte ens vara arg längre, han känner sig bara tom. Men det är bara att hoppa på cykeln igen och fortsätta trampa trots att han helst av allt bara vill sätta sig i gräset och bryta ihop.
– Nu är jag absolut sist. Hela året har jag älskat att cykla och bara ha sällskap av mina egna tankar, men nu är mitt huvud min största motståndare. Och kilometer efter kilometer måste jag peppa mig själv: "Skärp dig, du är ju här nu, kör på bara!"

Tar hjälp av sina tre målbilder
Medvinden på Ölandsbron ger dock Patrik en extra push. Där passerar han återigen cykel efter cykel, får nytt självförtroende och kan slutligen svänga av mot centrum för att uppleva de tre målbilder han har jobbat med hela året:
1) Som sagt, den öländska medvinden
2) Rondellen där 15 000 människor trängas för att heja fram deltagarna
3) Och självklart: Orden You are an IRONMAN och att få krama om familjen i målfållan

Sonens ord stärker
Sista delmomentet består av tre varv löpning runt en 14 kilometer lång bana. Men plötsligt känner Patrik sig bestulen på ögonblicket. Där står hans familj nästan ensam kvar och det känns som om han har svikit dem. Men så minns han hur hans åttaårige son skrutit för sina kompisar: "IRONMAN är som 60 Blodomlopp. Nästan alla kryper i mål och får åka ambulans efteråt!"
– Att höra honom beskriva mig som en superhjälte är ett något av det bästa jag har upplevt. Och efter det står det klart: IRONMAN är framförallt en utmaning mot mig själv. Efter det kör jag kanske lite hårdare än vad som egentligen är sunt, skiner upp med hela ansiktet när jag springer förbi familjen för andra gången och skriker att "NU KÖR VI...!"
I nästa inlägg kan ni läsa om känslorna och tiden efter att ha passerat mållinjen.
Testa samma verktyg som Patrik

ARTIKELN HANDLAR OM

Triathlon

Träning

Hälsa

Kost