Kickstarta löpträningen – i dag!

Häng med i Aftonbladets löpskola

Foto: MAGNUS SANDBERG
Maxpulstest. ”Spring så länge du kan. Håll i nu Hanna!”, pushar personlige tränaren Håkan. Söndags reporter startar löpsäsongen med ett maxpulstest. Här gäller det att ta ut sig fullständigt för att få fram siffran som ska boosta Hanna i träningen framöver.
HÄLSA

Vill du bli en vinnare i löpspåret?

Då har du chansen här! Häng på Söndags reporter Hanna Radtke och löptränaren Håkan Jörgensen från noll till hundra i joggingspåret.

Under tre veckor testar vi intervaller, backträning och fartlek. Först ut: Kickstarta din träning med ett maxpulstest!

Jag befinner mig i ett källargym med skarp belysning i Vasastan och ett maxpulstest står på menyn. Det vill säga, jag ska kuta tills jag nästan dånar och sedan mäta pulsen, en siffra som sedan ska boosta min träning. Ungefär så. Löptränare Håkan Jörgensen lugnar mina nerver med ett ”det är överstökat ganska fort”. Mmm, säkert. Jag får ett pulsband och fäster det kring bröstkorgen. Snart blinkar mina hjärtsignaler på displayen.

– Då så, upp på bandet! Jogga lugnt i tio minuter, säger Håkan.

Jag joggar. Och känner mig stolt över att hur detta test än må sluta, så är min löpträning officiellt kickstartad. Mitt mål är att kunna springa loppet ”Kungsholmen runt” på 50 minuter i maj. Vansinne, jag vet! Just nu finns det inte i min värld att jag skulle kunna kubba en MIL på under 60. Jag är hyfsat allroundtränad, men när jag springer – då joggar jag. Och jag äger inga tjusiga accessoarer – så som pannband, knäskydd, pannlampa eller superstrumpor med snabb absorberingsförmåga. Eller vad nu en modern löpare behöver. Jag har inte ens kroppstypen, om jag ska vara ärlig. Brukar löpare inte vara smala som streck?

Däremot har jag träffat Haile Gebrselassie – världens bäste långdistanslöpare genom tiderna. Förra året i Addis Abeba, Etiopien. Must count for something!

– Hur känns det? frågar Håkan medan han simultant sneglar på pulsklockan och smyger på lite mer fart på bandet.

– Fint, flåsar jag. Dra på!

– Du behöver inte oroa dig, svarar han.

Utan att jag riktigt förstått hur det gått till, kubbar jag snart för livet. Jag böjer mig vågrätt framåt trots att jag försöker att inta den rätta löparpositionen. Svetten rinner ner för ryggraden. Kinderna hettar.

– Spring så länge du kan. Håll i nu Hanna! Ropar Håkan.

Jag rusar. Det blixtrar i huvudet och det känns som att mina ben springer ifrån mig. När sprang jag senast som att jag var jagad av sabeltandade tigrar? Typ aldrig. Jag utstöter avgrundsstön och tjut som får kroppsbyggarna en bit bort att förvånat titta upp från bänkpressen. Till sist orkar jag inte längre utan hoppar upp på löpandets sidor. Nu svimmar jag, tänker jag. Vacklar av bandet och lägger mig raklång på plastgolvet. Fy fan. Bröstkorgen pumpar upp och ner som en ursinnig sedelpress, jag har bytt ansiktsfärg till ultraviolett. Herregud, orkade jag inte mer? tänker jag.

Men Håkan är helnöjd. Och det är det som betyder något.

– Din maxpuls ligger på 194. Nu har vi ett bra underlag för din fortsatta träning. Det är nu det börjar! säger han muntert.

– Fint, viskar jag.

ARTIKELN HANDLAR OM