”Jag kunde inte sluta shoppa”

1 av 3 | Foto: Margareta Bloom Sandebäck
”När jag kom hem från rean med säckar med bara skit kändes det skit” säger Pia Krentzel.
HÄLSA

Förr lämnade Pia Krentzel aldrig en butik tomhänt. Kreditkortet och realådan var hennes bästa vänner.

Men en livskris förändrade allt. Pia fann ro i själen och slutade vara en slentrianshoppare.

För Wellness berättar hon om besluten som gjorde henne lyckligare.

För en storshoppare som Pia Krentzel, 36, var det ”rena terapin” att gå i affärer. Medan andra ägnade fritiden åt körsång eller idrott, kopplade Pia av genom att gräva i realådor. Var hon ensam i ett shoppingcentrum kunde hon göra av med tusentals kronor.

Numera kan hon komma ut från H&M, Åhléns och Ikea utan att ha köpt något alls.

– Jag slutade shoppa för jag fann ro i själen på riktigt, säger Pia Krentzel.

Det var 1997, när Pia Krentzel flyttade hemifrån och började tjäna egna pengar, som shoppandet tog fart.

– Fanns det tid att gå i affären under helgen eller efter jobbet gjorde jag det. Det var avslappning, något jag gjorde. Men i stället för att uppskatta saker, var det ”jag måste ha det där”.

Kick av en bra deal

Pias åtta kvadratmeter stora klädkammare fylldes snart av en massa ”bra att ha, man vet aldrig”-prylar. Tvårumslägenheten svämmade över av böcker, dvd-filmer, cd-skivor, kläder, skor, väskor och smink.

Prylarna som såldes till fullpris tittade hon inte ens åt. Pia gick i gång på att göra den bästa dealen – värdet i relation till priset. Och är det halva priset på reapriset får man mycket kläder för pengarna.

– Jag kom hem med stora kassar, nästan lika stora som jag själv. Då blev jag tillfredsställd. Jag vann ju och kände: ”Nu har jag gjort bra i från mig”. Det var en samlarmentalitet.

Till slut blev hennes slentrianshoppande ett problem på flera plan. Skönhetskrämerna passerade sitt bäst-före-datum innan hon ens hunnit öppna dem. I garderoben stod tre flyttkartonger med skor.

– I stället för att köpa ett plagg för 350 kronor köpte jag sju för 70 kronor styck, men inget passade mig eller situationen när jag väl skulle använda det.

Kände sig lurad

Pia arbetade på Manpower. När hon fick mer seniora uppdrag kunde hon inte längre se ut som om hon köpte kläder till halva reapriset. Samtidigt upplevde hon att en shoppingrunda inte längre var nog för att hon skulle känna sig tillfreds.

– Jag upplevde en matthet. Det jag köpte gav ingen avslappning, jag fick bara mer saker att ta hand om. När jag kom hem från rean med säckar med bara skit kändes det skit. Jag blev irriterad. Vad ska jag med grejerna till egentligen? Sakta förstod jag hur lurad jag var, av kommersialismen.

En lika ohälsosam syn på arbete ledde till utbrändhet och hon kraschade. Väl på banan igen började hon ifrågasätta sina relationer och hur hon levde sitt liv.

– Jag ifrågasatte även min shopping. Jag var tvungen att inse det som är självklart för andra – shopping är till för att lösa ett behov, inte en aktivitet i sig. Jag började fundera. Vad gör jag egentligen med min tid och vad är resultatet? Funderingarna blev början på ett nytt liv.

– Jag började ta mig själv på större allvar och började köpa saker målmedvetet. Jag gick i fyra affärer för att finna det jag ville ha och jag började göra aktiva val och fråga mig: vad är det jag behöver?

Sökte lugnet

Pia skapade också aktivt tomrum i livet. Det blev färre besök på krogen, fler museibesök och i stället för att ha idiotiska pojkvänner levde hon hellre ensam.

Av krisen blev hon också mer jordnära. Hon fann mer tillfredsställelse i att odla basilika än att köpa, och började handarbeta. 

2007 träffade hon sin nuvarande sambo Mats. De fick barn och familjen flyttade till Pias favoritstadsdel i Stockholm

och Pia fick sitt drömjobb som konsult.

I dag har hon bättre hand med pengar. Hon definierar pengar som energivaluta, vilket innebär att hon byter sin tid mot något som hon verkligen vill ha. Hon bor med Mats, två barn och en katt i en lägenhet på 75 kvadratmeter. Hon säger att de har allt de behöver och de har utrymme över.

– Nu handlar jag mer kvalitet, och det har även inneburit livskvalitet. Om jag i dag kliver in i ett varuhus har jag tänkt efter före. Jag har ett mål med mitt besök. De gånger jag dödar tid går jag ut utan att ha köpt något.

Skitsaker motsvarar utlandsresor

Den känsla hon vill föra vidare till sina söner Theodor, 4, och Charlie, 2,5 år, är tacksamhet.

– Jag vill lära dem att ta sig själva och sina egna behov på allvar. För alla skitsaker du köper och lägger på hög motsvarar flera utlandsresor, som ger mycket mer. Det är fortfarande roligt att shoppa, men förr var det mer en hets. Jag vill inte agera som om jag är en slit- och slängperson. Jag har inte ett slit- och slängförhållande, jag har inte ett slit- och slängjobb eller slit- och slängvänner. Jag inser vem jag är och vad jag behöver.

FAKTA

Lägg ner slentrian-shoppingen!

1. Fråga dig själv: Behöver jag verkligen det här? Och behöver jag det nu? Dessa frågor har hjälpt mig mot slentrianhandlandet. Man tror att det är en bra deal, men om jag köper långfärdsskidor fast jag aldrig åker långfärdsskidor så är det ju en dålig deal för mig.

2. Handla bara till dig själv. Ibland handlar vi till andra, som kompisar eller föräldrar. Om du ser en deal och tänker ”det skulle min kompis gilla”, köp det inte – skicka ett mms och tipsa. De kan köpa till sig själva.

3. Ta på prylarna, men köp inte med dem hem. Om du råkat handla något för att trösta dig själv kom ihåg att du har en retur-policy. Använd den.

Pia Krentzel

Ålder: 36.

Yrke: It-konsult.

Familj: Sambo Mats, söner Theodor, 4 år och Charlie, 2,5.

Bor: Södermalm i Stockholm.

ARTIKELN HANDLAR OM