Mia Törnblom: ”Jag tänker aldrig sluta bry mig”

HÄLSA

Jag var precis inne på Facebook och jag blev förvånad, ledsen, arg och rädd när jag läste ett inlägg och den långa tråden av hat och främlingsfientlighet som följde.

Självklart är det inte första gången jag stött på detta, 2015 börjar rasism och främlingsfientlighet skrämmande nog att normaliseras. Det som orsakade min starka reaktion är att vissa av de som skrev helt hemska saker är personer jag känner. Inte mina närmaste, men vi känner varandra och jag har så svårt att förstå hur de tänker och varför – det är så långt ifrån mina egna normer och värderingar man kan komma.

Jag är uppvuxen i Skärholmen, en förort till Stockholm. Hemma hos oss var det ofta fullt med folk. Alla var välkomna och det var inte ovanligt att någon som behövde bodde en tid hos oss. 

Det var palestinasjalar, näbbstövlar, kvinnokamp, demonstrationståg, kollektivmatlagning med andra föräldrar och så vidare.

Vi pratade ofta och mycket, vi diskuterade och vi debatterade. Men en sak pratade vi faktiskt aldrig om och det var tro och religion, och varför skulle vi göra det? Mina föräldrar var ju inte troende. De trodde inte, så uppfattade jag dem då, nu ser jag det på ett annat sätt.

De hade en väldigt stark tro – och det var tron på demokrati och tron på människors lika värde. Denna tro var och är de rörande överens om och även om de själva valde att skilja sig från varande så delar de ännu i dag denna starka tro. Tron på att alla människor är lika mycket värda och eftersom livet inte är rättvist och alla inte har samma förutsättningar så SKA vi som kan ge av vår tid, våra pengar, vårt engagemang till de som behöver. Denna tro fostrades jag till att dela och i dag som vuxen är den min egenvalda och så självklara syn på livet och på uppgiften att vara medmänniska, den är min värdegrund.

Jag skulle så gärna vilja få dem att ändra sig, jag skulle vilja hitta argumenten som biter på rasisterna, på de snåla, de själviska och främlingsfientliga men svårigheten ligger i att de på riktigt inte tycker att alla människor är värdefulla över huvud taget.

Det som skrämde mig extra mycket i dag när jag läste kommentarerna på Facebook var att jag för en liten sekund tänkte att det inte är någon idé, de är för många. Men det var då, när jag hörde mig själv tvivla, som hela mitt inre sa: Du kan och du ska fortsätta ge till de som behöver.

En del av de främlingsfientliga behöver nog bara bli sedda, bli bekräftade och det kan jag ju ge dem.

För att nå fram till de andra behöver jag slipa mina argument för jag skulle så gärna vilja ge dessa personer den tro och värdegrund som mina föräldrar så generöst gav till mig.

/Mia

ARTIKELN HANDLAR OM