– Jag är inte så kämpetung

Foto: BÖRJE THURESSON
På egna ben. Numera är Liv Ullmann självständigare gentemot Ingmar Bergman – hon klipper sina filmer som hon vill.
RELATIONER

Hon har alltid varit Ingmar Bergmans skyddsling.

I Norge gör de nidbilder av henne som tråkig allvarstant.

Men i USA var hon Johnny Carsons favoritgäst, för att hon är så rolig.

– Jag är inte så kämpetung, säger dramatikern Liv Ullmann.

Den 15 september är det svensk premiär för ”Trolösa”, storfilmen om passion, svek och död med manus av Ingmar Bergman, som Liv Ullmann har regisserat med Lena Endre, Thomas Hanzon och Krister Henriksson i rollerna.

Jag träffar Liv Ullmann i norska Sandefjord, ett litet samhälle vid kusten någon timme från Oslo där valfångstfartygen ligger sida vid sida med färjan till Strömstad.

Liv har en sommarbostad här, och man kan riktigt se henne framför sig där hon går och vallar hunden på klipporna, klädd i tjock ylletröja, och tittar ut över samma hav som Kristina en gång färdades över i Jan Troells ”Utvandrarna”.

Det har förflutit många år sedan dess, men Liv Ullmann är sig märkvärdigt lik ändå, det finns något barnsligt oförstört över hennes ansikte. En sorts troskyldig uppriktighet utan garderingar.

Även om samma ansikte minsann setts upplöst och laddat med ångest i många tunga Bergmandramer, så kan man säga om Liv Ullmann att hon är väldigt, väldigt söt. Och då har hon fyllt 61.

Men hon har andra sidor också.

I självbiografiska boken ”Tidvatten” från 1984 framträder en självironisk, galghumoristisk, slagfärdig Liv som berättar om hur en kritiker i New York Times beskrev henne som ett ”cornflakespaket” i musikalen ”I remember mama” på Broadway, och hur hon blev hembjuden till Woody Allen för att titta på en förhandsvisning på en film men blev förbjuden att skratta på fel ställen eftersom det kunde göra Woody ängslig.

Han låg för övrigt på golvet med ansiktet mot filmduken och studerade hennes reaktioner medan hon tuggade kycklingben.

”Efteråt skjutsar han mig hem. Jag bjuder in honom till Mama om han lovar att inte skratta. Han skrattar.”

Och när Ingmar Bergman ringer och tröstar för de dåliga recensionerna och säger att de inte betyder någonting skriver Liv Ullmann: ”Lätt för honom att säga, han som flyttat till Västtyskland med alla sina hemligheter.”

Bergman, ja. Hans vingar har hon levt under större delen av sitt yrkesliv. I ”Tidvatten” skriver hon om en annan intervju: ”Han frågade om Bergman, men jag ville att han skulle fråga om mig.”

Men Liv, har du inte lite dig själv att skylla? Nu gör du dessutom film av hans manus.

– Ja, jag måste säga att jag får väl skylla mig själv då, säger hon och skrattar. Det kanske också var svårare förr. Jag var känsligare då. Nu tycker jag mest att jag är oerhört privilegierad som får jobba med honom, en människa som är så bra i sitt yrke, först som skådespelerska, sedan som regissör.

– Liksom han är privilegierad som får jobba med mig, tillägger hon.

– Det är bara ibland det kan sticka till, som när jag gjorde ”Enskilda samtal”. Den fick en sådan fantastisk kritik i New York Times. Och så till rubrik över alltsammans står det: ”Bergman”. Jag fanns inte i ett kommatecken. Till och med om slutet som jag faktiskt skrivit själv och som han var emot, stod det att Bergman hade slagit in på en ny väg. Å Bergman, Bergman? Alltså, då tänkte jag: Var finns jag? Men det varade bara i fem minuter, för det är så mycket större att ha fått vara med om detta.

Fortsättning...