Efter fem år måste Felicia byta mamma

När Felicia var tio månader placerades hon i fosterhem. Nu, fem år senare, vill hennes biologiska mamma ha henne tillbaka. - Det är barnens liv det handlar om men de har ingen talan, säger Noomi Liljefors och Caroline Mörner som gjort dokumentären om Feli

RELATIONER

Efter att ha gjort en dokumentärfilm om fosterbarn och deras familjer, som i morgon visas i SVT, kräver Noomi Liljefors och Caroline Mörner nya rutiner:

- Man måste börja lyssna på barnen! Det gör man inte i dag, trots att det är deras liv det handlar om.

Foto: SARA RINGSTRÖM

Den lilla flickan ligger och gråter på golvet. "Jag vill vara i din mage", skrikgråter hon till sin fostermamma Ulrika. Scenen hugger i hjärtat.

Flickan, vi kallar henne Felicia, ska återförenas med sin biologiska mamma Maria, som avtjänat ett långt fängelsestraff.

Så är det bestämt.

Men flickan har levt med sina fosterföräldrar sedan hon var tio månader. Nu är hon snart sex år och kallar sina fosterföräldrar för mamma och pappa.Fosterföräldrarna vill att flickan ska stanna hos dem. Maria vill ha tillbaka sin dotter och känner att socialen och fosterföräldrarna försöker lura henne på hennes dotter.

Det är en situation helt utan vinnare. Men värst i kläm sitter Felicia.I morgon kväll sänder SVT dokumentärfilmen "I undantagens värld" av frilansfilmaren Caroline Mörner och Noomi Liljefors på Sveriges television. Filmen handlar om de tre fosterbarnen hos Ulrika och Tomas Högmark i Heby och om deras familjer.

- I Sverige visar vi gärna barn i andra länder som har det svårt, gatubarn i Brasilien till exempel, säger Caroline Mörner.

- Här vill man att barn ska tralla och vara glada. Många vill inte fatta att det finns barn som far illa här i Sverige, säger Noomi.

Felicia är ett av de 13 000 svenska barn som bor i familjehem. Cirka 9 000 av dem är placerade med sina föräldrars samtycke, 4 000 enligt tvångslagen om vård av unga, LVU.

Varje halvår omprövas placeringen av dessa barn - man fattar beslut om huruvida barnen ska fortsätta att bo i familjehem, eller om de ska tillbaka till sin biologiska familj. Barnen själva har sällan någon talan.

- Målet är alltid att förena barnen med deras biologiska föräldrar. Det är målet. Och det är jätteviktigt, säger Noomi.

- Men frågan är hur realistiskt det är som situationen ser ut. När barn och föräldrar bara får träffas en gång i månaden i tre, fyra timmar, som i Marias och Felicias fall är det svårt att bygga upp en kontakt.- Har man alltid rätten till sina barn?

Hon ställer frågan. Men vet inte svaret.

Noomi och Caroline har velat göra en film utan svart eller vitt. De kan inte säga om det vore bättre för Felicia att bo hos Maria eller hos Tomas och Ulrika.Under den tid de följde familjerna, blev det alltmer uppenbart att Felicia mådde dåligt. Vid filmens slut har socialen just beslutat göra en ordentlig utredning för att bland annat ta reda på vad Felicia vill och hur samspelet mellan henne och mamma Maria fungerar.

Den avslutas först om någon månad. Vad som kommer att hända vet ingen.

- Ett lyckligt slut är att Felicia får må bra, säger Noomi.

- Men den lösningen ser olika ut beroende på tidpunkt. Det kan vara på det ena sättet i dag, och på det andra om fem år, säger Caroline.

Fotnot: Felicia och Maria heter egentligen något annat.

20 procent fler barn var omhändertagna 1 november 1999 jämfört med 1990