Kristina, 35: Jag vågade knappt hämta kaffe ur automaten på skolan

RELATIONER
Foto: MATS FOGEMAN
Kristina tackade nej till alla fester och undvek att äta med andra. (Bilden är arrangerad.)

När hennes sociala fobi var som värst gick Kristina, 35, hungrig på universitetet hela dagen för att hon inte vågade äta inför andra.

I dag börjar hon känna sig fri igen, efter att ha gått i terapi.

– Social fobi måste vara en av de svåraste fobierna. Det går att undvika hissar och höjder, men inte leva utan andra människor, säger Kristina.

Hon drabbades första gången i 20-årsåldern när hon fikade med en nära släkting. Hon började darra så att hela kaffekoppen skakade. Nästa ”anfall” dröjde något år, sedan blev det värre.

– Många situationer blev jättejobbiga, som föräldramöten och att hålla föredrag i skolan. Jag blev spänd och stel i ansiktet. Eftersom jag blev helt självfokuserad tror jag att många uppfattade mig som oengagerad. Jag var så rädd att göra bort mig!

Kristina började med så kallade ”säkerhetsbeteenden”, som att repetera vad hon skulle säga, hålla i glas på ett speciellt sätt för att inte spilla. Enda gången hon var avslappnad var med maken och barnen.

– Mitt liv blev mycket begränsat. Jag tackade nej till fester, vågade knappt hämta kaffe ur automaten på skolan, inte äta med andra...

– Jag tänkte på det här hela tiden och det tog på krafterna. Jag var ofta irriterad och spänd, till och med i sömnen.

Vad var det du fruktade skulle hända?

– Det går inte att förklara riktigt... Men att alla skulle se att jag var spänd. Jag började nästan tro att jag blivit psykisk sjuk, och jag ville dölja det. Samtidigt var jag väldigt arg på mig själv, och tyckte att jag var löjlig.

Kristina har vissa aningar om varför hon drabbades.

– Jag hade aldrig varit blyg, utan ganska utåtriktad. Men samtidigt hade jag ett stort behov av att vara omtyckt och accepterad. Jag hade svårt att stå på mig, var självkritisk och hade höga krav på mig själv.

Hon berättade aldrig om sina problem för någon. Inte ens för sin man.

– Jag skämdes. Ingen har frågat något, så tydligen märktes det inte så mycket som jag trodde.

Trots allt lyckades Kristina ta en högskoleexamen. Vändpunkten kom när hon märkte att hon började välja kurser efter om man slapp hålla föredrag.

– Då tänkte jag – hur ska jag våga söka jobb? Jag förstod att jag måste söka hjälp, och hittade en terapeut i telefonkatalogen.

Snabbt började fobin ge med sig. Kristina fick bland annat lära sig att strunta i säkerhetsbeteendena, och att sluta undvika situationer.

– Jag hade byggt upp en bild av mig själv som inte stämde, och nu har jag börjat tycka bättre om mig själv. Om jag känner att jag vill undvika något så tar jag mig i kragen: ”Nu ska här fikas!” För varje dag blir jag bättre. Det är en otrolig frihetskänsla!

Så här får du hjälp:

Cecilia Gustavsson