– Vår kärlek var helt tabu

1 av 3
RELATIONER

Hon ser ut som Tuvstarr på en John Bauermålning. Själv är hon mer halsstarrig, spjärnar emot alla platta tolkningar. Och har inget emot att göra en och annan ärrad karaktär med gråstarr. Lena Endre är vår stora teaterdrottning. Aftonbladet Söndags Åsa Mattsson träffade henne.

Det finns något sprött och eteriskt över Lena Endre, något som får både män och kvinnor jag känner att försjunka i dagdrömmar. Men när man möter Lena Endre så rycks man ur den där dagdrömmen på sekunden. Hon har visserligen en skogsgrön kappa på sig, och liknar någon som nyss stigit in från sagan, men vi har knappt hunnit in på krogen förrän hon är inne i en högst påtaglig diskussion om pengar, makt och rättvisa.

– Jag är så arg för att det känns som om administratörerna och ekonomerna spelar huvudrollen och skådespelarna biroller nuförtiden. Är det rimligt?

– Alla vill gärna prata om glamour och komma och få del av magin kring en föreställning, men den där baksidan är det liksom ingen som vill titta på. Det är tabu att ta upp det. Och det är intressant, säger hon med djup röst och eftertryck.

För alla som ännu inte anat att det bakom alla hyllade rolltolkningar finns helt andra växlar än den där sprödheten och gracen, så varsågod: Vad sägs om osentimentalitet, sågklingeskärpa, aggressivitet och humor?
Jag har en underbar relation med Ingmar

En förklaring till fenomenet Endre är uppväxten i en högst brokig och diskussionslysten familj. Lenas pappa är estländare och flydde hit undan kommunismen, medan mammans familj var råkommunister från Ådalen. Man kan riktigt se för sig hur de satt och gestikulerade över middagsbordet.

– Visst var det enormt mycket heta politiska diskussioner. Min pappa höll naturligtvis inte med, men det var inte så att någon hatade någon annan, säger Lena.

– Sedan den tiden är jag inte rädd att säga vad jag tycker, och jag blir heller inte rädd när någon annan gör det. Jag har lärt mig att man kan bråka och ha totalt olika åsikter och ändå gilla varandra.

Under hösten har vi kunnat se Lena Endre i filmen ”Trolösa”, med manus av Ingmar Bergman. Där gör hon den passionerade Marianne som blir offer för ett förgörande triangeldrama, och går under. Nu är hon snart aktuell som en helt annan kvinna, nämligen den mytomspunna drottning Elisabet I av England, i Friedrich Schillers drama ”Maria Stuart” mot Pernilla August, och Bergman har sitt finger med i spelet även denna gång. Det är han som regisserar.

Ständigt denna Bergman. Vad har ni för relation egentligen?

– Jag är faktiskt väldigt glad över att det är så stor åldersskillnad mellan oss, annars vet man aldrig hur det hade kunnat gå (skratt). Allvarligt talat så har vi en underbar relation, och att få arbeta med honom igen känns lite som att komma hem. Det är väldigt skönt.

Från att ha fått spela älskvärda romantiska drömkvinnor ska du nu alltså göra drottning Elisabet, en kvinna som ofta beskrivs som maktgalen, iskall och närmast frigid och som beställde sin egen halvsysters avrättning.

– Ja, hon brukar ju beskrivas som en djävulsk figur, men det finns en glöd under den där kalla ytan som jag försöker fånga. Klart hon var ju stenhård och hade ihjäl folk på löpande band, men hon hade också en försiktighet och en diplomati. Sedan var det någonting i hennes liv som gjorde att hon aldrig gifte sig, aldrig gav sig åt en man på det viset. Hon hade älskare, men det gick aldrig så långt som till giftermål. Ett klokt sätt att behålla makten, och hon sa att hon ville bli ihågkommen som jungfrudrottning.

– Hon måste ha varit vansinnigt avundsjuk på Maria Stuart, denna jättepassionerade kvinna. I boken jag läser just nu krackelerar Elisabet fullständigt av smärta när Maria får sitt första barn. Det får väl henne att framstå som okvinnlig. Och det stämplades ju också mot hennes liv hela tiden.

– Både Elisabet och Maria var briljanta hjärnor i denna tid med bara män överallt. Det är makalöst egentligen, och så denna enormt belevade brevväxling som pågick mellan dem hela tiden, där de hedrade varann med ömhetsbetygelser och kallade varann för syster, medan det var ett våldsamt maktspel bakom.
Jag är inte rädd att säga vad jag tycker

Om du tittar på relationen mellan de här kvinnorna, finns det något generellt, som vi kan flytta över till vår tid?

– Det finns ju kvinnor idag också som har tagit sig fram i manliga hierarkier, som Benazir Bhutto och Aung San Suu Kyi i Burma. Vilka kvinnor! Det finns ju kvinnor som man inte har begripit hur de har kommit dit.

– Sedan kan jag tycka att det är mycket prat om kvinnliga nätverk, men det går långsamt. Männen är fortfarande mycket bättre än vi på att stötta varandra. De är väl vana sedan evigheter med sina inarbetade manliga broderskap. Kommer det en fiende utifrån så hjälper de hellre en kille i de egna leden.

– Vi har inte den lagandan, utan kvinnor är oftast varandras absolut värsta fiender om någon har chansen att avancera, och tar hellre in någon utifrån. Man tål inte att en kvinna springer ut ur leden och är något slags löshäst som springer omkring.

Du har ju själv en primadonneroll inom teatern nu. Hur är den att spela?

– Det där ser man ju aldrig själv. Det är väl att Pernilla och jag ska göra det där med Bergman nu, och det väcker ju en jäkla aggression överallt. Man märker det i andra hand, aldrig direkt.

Har du ibland lagt dig lägre i vissa sammanhang för att du inte ska bli attackerad?

– Ja, och attackerad är man i alla fall. I ett sånt här yrke så sticker man ut hakan jämt, så det gäller ju verkligen att sätta på sig lågskor. Man väcker ju folks ilska i alla fall, bara för att det är en annons med ens namn.

– Men det där med framgång handlar också om ens eget ansvar. Stefan Zweig, som skrivit om Maria Stuart, beskriver det på pricken, tycker jag; att en stark karaktär blir ödmjuk av framgång, för att man förstår att det innebär ett ansvar och något att leva upp till, medan en svag karaktär blir uppblåst och svinaktig mot andra.

forts: Jag är inte rädd att säga vad jag tycker”

ARTIKELN HANDLAR OM