”Jag tyckte inte jag förtjänade att leva”

Efter sju års missbruk kan Maria Hede-Eriksson njuta av livet

RELATIONER

Två veckor på gränsen till döden fick Maria Hede-Eriksson, 33, att sluta dricka.

- Det var ett heligt löfte, och det har jag hållit, säger hon.

Nu har hon skrivit en roman om alkoholmissbruk och panikångest.

Foto: SARA RINGSTRÖM
Maria Hede-Eriksson berättar att hon mött många som blivit alkoholister just på grund av panikångest. Här är hon med Fior, en av sina hundar.

För några år sedan började Maria Hede-Eriksson dagarna med en frukost bestående av vermouth med sugrör (hon skakade av abstinens så att hon inte kunde hålla i glaset) framåt eftermiddagen.

I dag har hon inte druckit ens en lättöl på fyra år. Hon bor i en mysig lägenhet med sina tre hundar och kitschiga prylar. Hennes nya roman har tryckts i andra upplagan. En solskenshistoria? Tja, men det krävdes två veckor i koma för Maria att ta sig dit där hon är i dag.

Romanen "...och bli ett vackert lik" handlar om 23-åriga Evelyn, som lever i ett kaos av alkohol och tabletter.

Hennes panikångest gör henne livrädd för att gå ut.

Bara att handla mat blir en skräckupplevelse. Det enda som får henne på benen är hennes vänner.

Evelyns känslor kommer från Marias egna erfarenheter, men handlingen är påhittad. Till exempel finns inte bokens kompisar, och Maria har aldrig missbrukat tabletter. Det har däremot hennes man, som omkom 1998.

- Med boken vill jag ge andra en inblick i hur det är att ha panikångest och droga sig, säger Maria.

Det hela började när Maria var 18 och flyttade från Stockholm till Norrköping.

- Jag var superanorektisk och hade jättepanikångest - utan att veta vad det var. Jag drog mig helt undan andra människor. För att överleva panikångesten började jag dricka, och sedan kunde jag inte sluta. I sju år satt jag hemma och var full. Varje vecka tog jag taxi till Systemet och fyllde på. I början skrev jag, men det gick inte heller till slut. Jag tyckte att "Vadå, jag har det bra här inne" samtidigt som jag tyckte hemskt synd om mig själv. Mitt mål var att supa ihjäl mig.

Vändpunkten kom när Maria hamnade i koma. Efter fyra dygn vaknade hon på sjukhuset med leverskador, så svag att hon inte ens kunde gå.
Varje vecka tog jag taxi till Systemet och fyllde på. Mitt mål var att supa ihjäl mig - Jag förstod att jag var döende, och var jätterädd hela tiden. Varje morgon frågade jag doktorn hur stor chans jag hade att överleva. Jag var tvungen att vänja mig vid tanken att jag om några timmar kunde vara på bårhuset. De två första veckorna på sjukhuset var verkligen katharsis (själslig rening). Jag var tvungen att fejsa allting. Jag gick igenom allt hemskt jag gjort mot mina närmaste och tyckte inte att jag förtjänade att leva.

Maria gav sig själv ett heligt löfte: att sluta dricka om hon överlevde.

Och det gjorde hon. Hon flyttade tillbaka till Stockholm, och fick sakta lära sig leva ett vanligt liv. I dag mår hon bra. Även panikångesten avtog och försvann.

- Jag kan njuta av att bara gå på Konsum och kolla i fruktdisken - det är en kick!

- Jag som fått sådan panikångest att jag stått och spytt i en papperskorg på Posten. Jag skämdes så mycket att jag brukade låtsas att jag var gravid.

Bokens Evelyn och hennes själsfränder pratar hånfullt om de "normala".

 Är du själv en "Svensson" i dag?

- Ja titta - jag lever ju i en Ikeakatalog, säger Maria och skrattar.

- Är det något man vill ha som man inte kan få så föraktar man det. Det blir ett självförsvar. Jag hade en fixering om att "normala" aldrig grät i kudden och bara blev berusade på kräftskiva - och då bad de om ursäkt efteråt. Men jag har börjat förstå att det inte finns så många sådana "Svenssons". Och kanske är jag ändå lite för rubbad i hjärta och hjärna för att bli en sådan.

- Men jag är nog mer ödmjuk än många andra efter allt som hänt.

Vinn Maria Hede-Erikssons roman

Cecilia Gustavsson