Kvinnor som tar sig an manligt avskum är lierade med djävulen

RELATIONER
Krönikör: Unni Drougge, 44, är journalist och författare

Det finns en sorts kvinnor som ser som sin livsuppgift att hjälpa och stötta manliga psykopater. De skickar beundrarbrev till anstalterna där svinen förvaras, de låter mördare få mat och husrum och de sopar upp slödder från rännstenen. Fastän de blir lurade gång på gång fortsätter de oförtrutet att leta pärlor i skiten. ”Innerst inne är han en jättefin och känslig kille”, brukar vara deras lallande standardklyscha.

Jaha, än sen då? Alla är väl jättefina innerst inne. Men varje individ väljer sina egna handlingar. Kom inte och inbilla mig att det där fina ”innersta inret” blev tillfrågat när Ted Bundy och Charles Manson fattade sina livsavgörande beslut. Eller när Tony Olsson fuckade upp häromsistens.

Men där står mammorna, flickvännerna och volontärkuratorerna, redo att pyssla om de kallblodiga brottslingarna tills de är utvilade nog att dra ut på nya splatterturnéer.

Man kan tycka att kvinnor som tar sig an civilisationens manliga avskum är barmhärtigare än Gud, men i själva verket är de lierade med djävulen. Varje gång man ”hjälper” narkomaner, tjuvar eller seriemördare förlänger man deras kriminella karriär. Så länge det finns folk att blåsa blåser de folk. Och kvinnor som agerar fallskärmar och stödhjul åt manliga undergångsmaskiner är så blåsta att det säkraste vore om de låstes in tillsammans med busarna de envisas med att klema bort.

Jag vill ha spypåse när jag hör pisshumanister dilla om hjärtan av guld i samhällets bottenträsk. För vem är det som verkligen lider medan de kvinnliga kloakdykarna svamlar ikapp med

Norén om hur mysiga gangstrarna är innerst inne om de bara blir förstådda och älskade?

Jo, det är brottsoffren. Hederligt förtjänta av kärlek och förståelse.

Skäms, ni yra höns som hjälper kriminella!