”Risken för övergrepp är större i fosterhem”

RELATIONER

I går skrev Aftonbladet om en fosterpappa som åtalats för att ha förgripit sig på barn han haft hand om.

– Familjehem och institutioner har en tendens att vara riskmiljöer för övergrepp, säger Olof Risberg, psykolog på Rädda Barnens pojkmottagning.

Foto: ANDERS CARLSSON, ROLF PETTERSSON
Alla måste hjälpas åt att bekämpa övergreppen på barn, tycker experterna. ”Det behövs observanta vuxna som fångar upp de utsatta barnens varningssignaler”, säger Monica Dahlström-Lannes. ”På något vis tenderar familjehem att vara riskmiljöer för övergrepp”, säger Olof Risberg, Rädda Barnen.

Olof Risberg har ingen riktig förklaring, men tror att en orsak kan vara att de barn som placeras i familjehem ofta har farit illa. Barn som tidigare utsatts för övergrepp löper större risk än andra barn att bli offer på nytt.

– Barn som omhändertas mår inte bra från början. Därför är de särskilt sköra, säger Monica Dahlström-Lannes, expert på sexövergrepp mot barn.

Hur kan man skydda de här barnen från övergrepp?

Annelie Hed, ordförande i Faco, familjevårdens centralorganisation, menar att ansvaret måste vila på de kommuner som placerar barn.

Enligt Annelie Hed är det vanligt att socialsekreterarna bara använder delar av den mest spridda intervjumodellen när de träffar blivande fosterföräldrar.

– Och då är det lätt hänt att de väljer bort de delar som är ”känsliga”, som handlar om det mest privata.

– Men för barnens trygghet måste fosterföräldrarna vara ett par med ett väl fungerande samliv. Och för att ha familjehem måste man kunna prata om känsliga frågor. Det är svårt. Man kan få barn som har utsatts för sexuella övergrepp tidigare. Då måste man kunna prata om det.

Annelie Hed ser socialsekreterarnas varierande kunskaper och generella brist på tid för barnen som ett stort problem. Eftersom en placering innebär att barnen lyfts ur sin tidigare miljö, har de få vuxna i sin närhet som känner dem sedan tidigare. Då blir socialsekreterarens roll särskilt viktig.

– Men det vanliga är att de träffas några gånger i samband med placeringen och så en gång varje halvår. Och det är inte alla socialarbetare som pratar ensamma med barnen.

Även andra vuxna i barnets närhet har ett ansvar. Barn som far illa sänder oftast ut varningssignaler. Det kan handla om saker de säger, gör, eller att de är sexuellt utagerande, kanske på ett tvångsmässigt vis.

– Då behövs det observanta vuxna. Att man ställer frågor till ett barn som inte verkar må bra, att man ger dem tillåtelse att prata om det som är svårt, säger Monica Dahlström-Lannes.

Vad gör man om man tror att ett barn far illa?

Christina Vallgren

ARTIKELN HANDLAR OM