RELATIONER

forts: Anna Lindh

Foto: SARA RINGSTRÖM
– Det är mycket resor, men jag tycker ju samtidigt om att resa, säger Anna Lindh.

– Ha, ha, det är alltid farligt att peka ut någon, men jag kan säga att britten Robin Cook är ju fruktansvärt rolig, han kan berätta såna historier att man bara ligger och vrider sig av skratt. Såna där som man kan stjäla och använda hemma.

Du verkar trivas rätt bra under kristallkronorna, trots allt?

– Jag börjar i alla fall vänja mig. Sen är det klart att ju mer du lär känna folk så kan du slappna av.

Du har tidigare uttalat: ”Vi kvinnliga politiker har alltid fått försvara vår existens.” Det är väl ännu mer så nu, antar jag?

– Ja, du har många nackdelar, men du har också fördelar. Du anses udda, gränsen där du blir ”bråkig” som kvinna är lägre satt. Fördelen är att man är så sällsynt att man verkligen syns. Alla manliga kollegor puffar på mig och frågar: ”Vem är det där, vem är det där” när det gäller en kvinna. Det gör de inte om en man.

Det kanske har andra förklaringar?

– Ha, ha, det tror jag inte. Nej, allvarligt talat, man slipper introducera sig och presentera sig ständigt och jämt, alla vet redan vem man är. Jag var hos Agda Rössel häromdagen, hon var en av våra första kvinnliga ambassadörer, och nu fyllde hon 90 år. Vi jämförde erfarenheter, det var väldigt roligt och mycket var sig märkvärdigt likt men mycket har förstås ändrats också.

– Jag minns att Inga Thorsson sa till mig, när jag precis hade fått mitt första barn, att ”det är väl ändå mycket lättare nu, du kan ju få gå hem i rimlig tid. Jag var tvungen att sitta kvar extra länge på kvällarna”, sa hon, ”för att visa att jag dög.” Men i sakfrågorna är det fortfarande så att ett kvinnligt statsråd måste vara mer påläst än ett manligt för att bevisa att man inte är så att säga ”inkvoterad”.

– Men det är accepterat att säga: Nej, nu måste jag faktiskt vara hemma med sjukt barn idag.

Vad har Madeleine Albright, USA:s utrikesminister, betytt för att bana väg för kvinnor i den etablerade internationella politiken?

– Vi har det gemensamt att vi tillhör en grupp som gärna blir osynliggjord i de här sammanhangen, och Madeleine Albright gjorde en oerhört viktig grej. Hon bildade Utrikesministrarnas kvinnliga klubb, och bjöd på middag en gång om året i New York.

–Det gav en del prestige till oss andra kvinnliga kollegor. Hon hänvisar dessutom ofta till oss i andra sammanhang. Och eftersom alla de kvinnliga utrikesministrarna kommer från små länder, som vi, Bulgarien, Liechtenstein och flera afrikanska stater, är det särskilt kul. Ofta är det länder som nyligen genomgått en stor samhällsomvandling, och kastat ut det gamla etablissemanget, som har kvinnliga utrikesministrar.

– Med utgångspunkt ifrån det där har jag bildat de kvinnliga ambassadörernas klubb, men det visade sig vara oerhört kontroversiellt. Jag blev så förvånad, men det var mycket laddat.

Du har inte varit med om att bli klappad på huvudet på ett tag, utan du blir behandlad med respekt?

– Ja, så är det, men det är klart, du känner de där mönstren ändå. Jag skäms enormt för en del av de saker jag sa under början av min politiska karriär. Jag var en typisk sån tjej som inte ville kännas vid någon diskriminering eller ens erkänna den. Sen börjar man jobba på allvar och börjar känna av den, sen får du barn och känner det ännu mera.

Jag har förhört mig lite grann om dig bland så kallade ”initierade källor”. De säger att du är välidgt snabb, före, och gärna fattar raska beslut. Stämmer det?

– Ja, ibland går det lite för fort(skratt).

Du pratar fort också. Det hade Olof Palme synpunkter på.

– Ja, just det, men det var väldigt bra. Många hade redan sagt åt mig att sakta ner, men det var inte förrän Olof sa det som det verkligen bet. ”Du, det var ett väldigt bra tal”, sa han, ”men, om du talade lite långsammare så hinner folk uppfatta det också”. Det var så skönt, för han berättade att han också hade problem med att prata för fort, och att han kände igen sig, och jag blev så smickrad av att han jämförde med sig själv, det var ju väldigt psykologiskt av honom.

Apropå Österrikefrågan och nu Palestinafrågan så har det diskuterats en del att du och Göran Persson framtonat så olika utåt.

– Ja, i sak säger vi ju detsamma, sedan har jag uttalat mig oftare eftersom det är mitt område.

Funkar samarbetet mellan dig och Göran Persson bra?

– Jag tycker att det fungerar bra, och det är kanske ännu viktigare idag än för tio, femton år sedan. Tidigare har det varit en plusfaktor med en internationellt intresserad statsminister, i dag är det en nödvändighet med bland annat EU.

Det har blivit mycket rabalder kring att Sverige la ner sin röst i FN när det gällde att anta en resolution mot Israel.
Vi var väldigt fattiga– Det var ju ingenting vi hade emot den i sak, utan det var helt enkelt så att man hade en diskussion först och hoppades att först kunna enas inom EU, så det var fel tidpunkt just då.

Men kritiken har varit hård.

– Man får försöka se att de andra nordiska länderna, utom Finland, som också haft samma Mellanösternpolitik som vi.

Du anses av många som väldigt beslutsmässig, säger ”det ordnar vi”. Du anses också mer pragmatisk än ideologisk. Finns det inte plats för ett hjärta i ditt jobb?

– Jo, du måste ha ett hjärta i utrikespolitiken och jag tycker att jag har det. Men sen gäller det också att se: Vad är det som är riktigt viktigt? Man måste välja sina strider. Min man har något bra uttryck för det där, att man måste hitta kärnan i frågorna. Men vid sidan av den där kärnan så måste man kunna hitta pragmatiska lösningar. Så det är nog viktigt att man är lite av pragmatiker också.

När ska du vara obekväm? Vad är det du tycker är riktigt viktigt, där du sätter klackarna i backen och säger: Hit, men inte längre?

– En sån där strid som jag har tagit, och som jag fått ohyggligt mycket kritik för, är frågan om Turkiets inträde i EU. Här hade de stora länderna förespeglat Turkiet en väldigt snabb väg in, men jag anser att talet om mänskliga rättigheter, demokrati, frihet, en gemensam värdegrund, blev alldeles ihåligt om vi blundade för vad som händer i Turkiet. Jag ansåg att det var oetiskt och jag sa det.

– Man kan alltså absolut inte bara vara pragmatiker, har du ingen ideologi är du ingen, då kan du kompromissa bort allt. Jag kan bli hemskt upprörd när jag ibland får frågan hur man utbildar sig till politiker, som om det vore en karriärväg.

– Det här är ingen karriär för mig. Utan mitt engagemang vore jag inte politiker, och som politiker måste jag vara beredd att avgå i morgon, antingen för att väljarna avsätter mig, eller för att jag själv känner att det här går inte.

I samband med EU-ordförandeskapet ställs det väl extra stora krav på sammanhållning? Samtidigt är Sverige ett EU-negativt land, så opinionen härhemma blir gramse på dig om du är för väloljad och inte ryter ifrån. Ingen lätt balansgång?

– Jag brukar säga att jag hoppas att folk ska bli mer engagerade och ändå fortsätta att vara lika ifrågasättande och kritiska när det gäller EU.