Ansvariga i skolan vågar inte ha åsikter om våra traditioner

RELATIONER
Krönikör: Maria Söderqvist, 32, journalist och samhällsananalytiker

På den lilla mellanstadieskolan, som på många andra, avslutades terminen i kyrkan. Sedan i höstas går en liten Mustafa i skolans sexårsverksamhet. Han äter inte fläsk, han får inte gå i luciatåg och han fick inte heller fira avslutning i kyrkan.

Redan veckan innan det var dags för kyrkobesöket hade barnets föräldrar talat om att något luciatåg fick deras son inte delta i, så skolan visste om att pojken inte fick delta i kristna högtider.

Men i stället för att sätta sig ner och fundera över de praktiska och principiella frågorna ett sådant krav leder till, valde man att göra ingenting.

Det fick till följd att det på skolavslutningen står en ensam och ledsen liten pojke i hallen. När de andra barnen klär på sig för att gå till kyrkan står lärare och närvarande föräldrar (pojkens föräldrar var inte där) handfallna. Ingen vet vad man ska göra.

Efter diverse turer stannar en lärare kvar i skolan för att förhindra att pojken lämnas ensam. De andra barnen får klara sig med en lärare mindre.

Från skolans sida borde man förstås omedelbart gjort klart vad som gäller. Det mest självklara vore att tala om för pojkens föräldrar att när skolan firar avslutning, organiserar luciatåg eller dylikt så behöver inte Mustafa vara med, men då är det föräldrarnas ansvar att se till att han är omhändertagen.

Men det kräver att ansvariga i skolan vågar ha åsikter om svenska traditioner och vågar ställa rimliga krav på föräldrar vare sig de är infödda svenskar eller inte.

Och det stora problemet är att ytterst få vågar det.

Jag tror inte att det dröjer länge innan den här lilla mellanstadieskolan avskaffat kyrkofirandet. Inte för att någon har önskat det utan för att tafatthet och rädsla för att stå för några som helst principer kommer att leda till det.