Män som är livrädda för kärleken förblir ensamma

RELATIONER
Krönikör: Fredrik Virtanen, 29, är journalist på Aftonbladet

Det finns en patetisk kategori män som så gärna vill bli kära men som är livrädda för kärleken. De vet hur ont det gör även om hon visar sig vara en ond häxa.

De har inte direkt problem med att attrahera tjejer, men när de blir kära är de chanslösa för hennes skönhet är förlamande. Hon är så vacker, rolig och klok att de inte förstår varför hon sitter mittemot. All självkänsla försvinner, det är ett loserprojekt för de vet att varenda kille i hela världen vill ha henne och att hon inte behöver vara rädd för någonting. Hon kommer aldrig att behöva vara ensam. Hon är "Den där Mary". Ändå måste de försöka, trots att matchen är så ojämn, trots att de inte vet hur man gör.

Hur kysser man någon man är kär i? Hur säger man "vill du följa med mig hem?" när man inte är öl-stursk? Hur vet man att hon är intresserad om man inte ens klarar av att möta hennes blick utan att bli generad? Hur tar man hennes hand utan att ha känslan av att hon kommer att bli besvärad av denna oerhörda övertolkning av hur kvällen förlöpte? Hur är man manligt attraktiv och rejäl när man inför denna skönhet känner sig som ett barn som tigger lördagsgodis?

Istället velar man vid varje tänkbart veltillfälle. Istället blir vinkningen till kyparen om notan en bögsemafor. Istället säger man utslätade saker som man tror att hon vill höra i stället för sånt som kan tyda på att man faktiskt har en personlighet.

Sedan är det hej då. En snabb kram kanske.

Då, fort fort förhoppningsvis innan det är för sent, intalar sig de här förvuxna pojkarna att de inte var kära. De bara ville så gärna. För kärlek är väl inte krystad, den går väl fort, lätt, otvunget och självklart?

Då andas de ut. De slapp bli olyckliga den här gången också. Och de fortsätter att vara ensamma.

Jag är så glad att jag inte är som dem.