Tänk om livet var ett enda långt julfirande…

RELATIONER
Krönikör: Monica Rolfner, 42, manusförfattare.

Nu är det efter jul igen. Många är säkert glada för det. Jag menar tänk om livet var ett enda långt julfirande. Det är en dröm man slutar drömma nånstans i åttaårsåldern, ungefär samtidigt som man börjar haja ironi...

Nä, det räcker så fint med att vara en underbar familj en gång om året. Julen är ju högtidernas högtid i vårt västerländska samhälle och då ska alla vara glada och snälla och givmilda och förlåtande och älskvärda och tacksamma och inte låtsas om att Berra släpper en ljudlig julfis när farfar håller sitt årliga sömnpiller till jultal. Eller att Kalle brukar slå sin fru och troligen kommer att göra det igen när de kommer hem eftersom han har druckit sen samma tid igår, och hon faktiskt log mot Börje när han hämtade glögg åt henne. Eller att Marie är otrogen mot Gösta som dessutom fått sparken, och att det är därför han super som om detta var Den Sista Dagen. Eller att Pia vann 2 miljoner på Lotto och hoppsan – firar jul på Barbados i år. Jävla Mallgroda. Eller att värdinnan sitter på toaletten och spyr av ren utmattning. För här inne i värmen – om man inte bor där träd ramlar över elledningarna – härskar Disney rules. De enda som saknas är Piff och Puff. Ungarna ska tindra och älska sina föräldrar nästan lika mycket som de hårda julklapparna. Att svärfar retar gallfeber på alla, alla andra dagar på året med sin hypokondri, det glömmer vi idag. ”Nu när det är jul och allting.” Det är precis därför det så ofta spricker.

Hade man samma förväntningar på allt här i livet

skulle man inte orka leva för all besvikelse. Men alla vet ju det här. Varför blir det då så stort just med julen? Nä, det är skönt att det är vardag igen. Man längtar efter den torra fisken på lunchrestaurangen och Tråk-Ture på ekonomiavdelningen är nog inte så dum ändå...

ARTIKELN HANDLAR OM