Mamma dog i jakten på en ny kropp

Foto: Rikard Laving
Linda Hannas mamma Eva skulle genomgå en enkel bantningsoperation. 1999 dog Eva i sviterna av magsäcksförminskningen.
RELATIONER

Metoderna för att nå kroppsidealen är många. Men de är inte alltid så säkra. I Sverige dör ungefär fyra personer av bantnings-operationer. Bara under ett år. I USA avlider 46 personer av fettsugning. Här är tre personer som offrade sina liv för skönhet.

 Elva år gammal finner Linda Hannas bror Christoffer sin mamma kall och orörlig i sovrummet. Efter tre år av oerhörda plågor är Eva död. Allt på grund av en enkel bantningsoperation. Och en önskan att bli smal.

– Hälsan var en av anledningarna till att mamma ville gå ner i vikt. Hon ville kunna röra sig och vara tillsammans med mina syskon. Men hon drömde också om att kunna vara smal och bära en guldkedja runt magen, berättar Evas dotter Linda Hanna, 24 år.

– Jag tror att det är svårt att inte lida av sin övervikt, för folk är så elaka. Mamma kunde ofta komma hem och vara ledsen över att folk sagt elaka saker om hennes kropp.

1996 vägde Eva 110 kilo till sina 159 centimeter. Hon kontaktade en läkare i Jönköping som föreslog en magsäcks-operation. Eva fick snabbt en remiss till Värnamo sjukhus där operationen utfördes.

– Hon fick reda på vissa risker före operationen. Men bara de risker som man tyckte var vanligast på sjukhuset, säger Linda.

Av hundra opererade dör 1 till 2 patienter. Till skillnad från många andra bantningsoperationer är den som Eva gjorde oåterkallelig. Buken förminskas och tunntarmen kortas. En ny förbindelse görs mellan mage och tarm.
Det var ingen som erkände att de hade gjort fel

– Mamma var medveten om att operationen kunde gå fel, att läkarna kanske var tvungna att göra om den. Men de sa också att när operationen var gjord skulle en kontraströntgen visa om det fanns något läckage i buken, säger Linda.

Först efter fyra dygn utfördes röntgenundersökningen som visade att förbindelsen mellan tarm och mage inte var tät. Eva läckte. Men då var det för sent. Hon hade redan fått sondmat och näringen hade läckt ut i buken tillsammans med frätande magsyra.

– Mamma var nedsövd under hela den här våren. Mest för att återhämta sig och få kroppen att läka. Men också för att läkarna inte ville att hon skulle drabbas av panik över att respiratorn förflyttades från munnen direkt in till halsen.

– Första gången vi kom till sjukhuset var hon otroligt uppsvullen. Händerna var som prinskorvar. Det såg inte alls ut som mamma. De hade bundit upp tungan för att den inte skulle trilla ner i svalget. Hon hade bitit sönder sig i munnen och tungan av kramp över respiratormunstycket.

Eva mindes ingenting av den första tiden på sjukhuset. Efter att magsyran läckt ut följde en räcka av komplikationer, tarmen ruttnade, stomi lades och Eva tappade hår.

– Men det var ingen som erkände att de hade gjort fel. Dessutom är många av Evas journaler bortslarvade.

Under tre år åkte Eva ut och in på sjukhus. 1998 var man tvungen att förbinda tunntarmen direkt med struphuvudet.

I november 1999 avlider Eva i sviterna av en blodförgiftning som slog ut hjärta och lungor. Hon hade uppsökt läkare dagen innan men blivit hemskickad. Evas advokat driver fortfarande en rättslig process mot Värnamo sjukhus.

Här är riskerna:

Malin Norman