Ett par schysta rattar är ingenting mot en touchdown

RELATIONER
Krönikör: Marie Söderqvist, 32, journalist och samhällsanalytiker.

Det är något väldigt manligt med sport.

Fixeringen vid detaljer, rabblandet av siffror och den

fysiska närheten förklädd till tacklingar. Natten mellan söndagen och måndagen spelades Super Bowl i USA. Det är finalen i den kanske manligaste av sporter, nämligen amerikansk fotboll. New York Giants mötte Baltimore Ravens.

På sportkrogen O´Learys på Södermalm i Stockholm har man gjort en grej av sändningen.

Det har lett till att stället är fullbokat redan från november just den natt Super Bowl går av stapeln i slutet av januari. Att besöka denna krog under pågående match är en märklig upplevelse. Hundratals kepsförsedda män från tjugofem år och uppåt, många amerikaner förstås, hivandes öl, skrikandes och totalt koncentrerade på matchen.

De få kvinnor som är i rummet är där för att de följt med någon man. Vissa tycks lyssna intresserat till männens förklaringar till de många högar som bildas på planen, andra försöker förgäves få sina män intresserade av något annat.

Den kvinnan som inbillat sig att en hel krog fullproppad med öldrickande män vore ett bra ställe att stöta på misstar sig fullständigt.

På O´Learys kunde man ha spelat in den där reklamen som en sportkanal körde med för ett antal år sedan, som gick ut på att mannen inte skulle flytta blicken från tv-apparaten även om Victoria Silvstedt slängde av sig behån.

Vad är väl ett par schysta rattar jämfört med en fulländad touchdown?

Av sport besatta män är något mycket obegripligt.

Den ganska fåniga teorin om att män och kvinnor skulle härstamma från olika planeter känns med ens inte som en helt omöjlig tanke.