Dan Panas: En underdog slickar i sig - trots att det smakar skit

RELATIONER
Dan Panas, 32, journalist på Aftonbladet

kej, det är dags för den stora uppgörelsen med samhällets fiende numero uno: komplimangen.

Våga vägra ta skiten.

Komplimanger är inte vad de utger sig för att vara: mysigt, flörtigt och uppmuntrande kutter.

Nej, de är till för att sän-

ka, förnedra och förtrycka.

Några enkla exempel:

Chefen säger att du är jätteduktig och kompetent. Påökt på gång? Icke. De ljuva orden i ditt öra ska förmodligen bara mjuka upp dig för lite extra övertid eller en ofrivillig flytt av semestern till närmaste monsunperiod.

Och när någon talar om hur snygg du är betyder det förstås att du ska fjättras framför spegeln i evigt grubbleri över om det är sant eller inte.

Kvinnor åker på de värsta smällarna. Män, biologister och artikelserier smickrar ihjäl

dem med omdömena "mjuk", "varm", "emotionellt intelligentare" och "intuitiv", allt för

att lyfta kvinnorna till en skenbart jämlik position så att förtrycket kan fortsätta "på lika villkor".

- Okej, du är visserligen inte lika logiskt tänkande som jag, du har en skitlön och får ensam dras med ungarna när jag hittat en ny - men du kan ju så mycket som jag är usel på så vi låter udda vara jämnt.

Typ.

Invandrare är en annan favorit bland måltavlorna. Ni vet, alla vi glada, kontinentala, inte lika inbundna som fixar störtsköna torgmarknader i förorten. Det gör oss ju temperamentsmässigt överlägsna och kompenserar förstås all diskriminering.

Inte.

Som underdog begår man ofta misstaget att slicka i sig - trots att det smakar skit.

Och då är det kört.

Nonchalera i stället eller ta kommandot och kontraslå med en ännu värre komplimang.