Han gör humor av självmord

Foto: Petri Mulari
”I femton års tid skrev jag långtråkiga artiklar. Då bestämde jag mig för att om jag någonsin blev författare så skulle jag bara skriva sådant som jag tycker är roligt”, berättar Arto Paasilinna.
RELATIONER

Författaren Arto Paasilinna är så älskad av sina läsare att de börjar bilda Paasilinna-sällskap över hela Europa.

Denne purfinne har med sin sanslösa humor lyckats riva ned alla kulturbarriärer som kommer i hans väg.

Böckerna är översatta till 20 språk och ges ut i miljonupplagor.

Kanske ligger hemligheten bakom hans framgångar i respektlösheten, hans sagolika drift med överheten och hans förmåga att ta ned de mest dramatiska problem till marknivå med hjälp av ett enkelt språk. Samt hans budskap att det alltid är de goda makterna som segrar.

Kan man skämta om vad som helst?

– Jo, NÄSTAN vad som helst. Och det har jag också gjort. Jag har skrivit om döden, tortyr, världens undergång, sinnessjukdom och ändå betraktas jag som humorist. Allt beror på hur man skriver. Men jag skulle aldrig kunna skämta på någon annan människas bekostnad, säger han.

En exempel på Arto Paasilinnas hisnande sätt att handskas med känsliga ämnen är romanen ”Kollektivt självmord”. Den handlar om den olycklige direktören Onni Rellonen som går ut i en lada för att skjuta sig.

Men när han kommer in upptäcker han att en annan man håller på att hänga sig i en av takbjälkarna. Det är överste Hermanni Kemppainen, som redan hunnit bli blå i ansiktet när Rellonen störtar fram och räddar honom.
Jag har skrivit

om döden, tortyr, världens undergång, sinnessjukdom och ändå betraktas jag som humorist

Detta sammanträffande får herrarna att komma av sig. I stället beger de sig hem till Rellonen där de börjar dricka öl, bada bastu och laga mat.

Efter några dagars trivsam samvaro kommer de på en lysande idé. Det måste säkert finnas flera dussin självmordskandidater runt om i Finland. Varför inte samla allihop och genomföra historiens mest uppseendeväckande kollektiva självmord?

Många intressenter anmäler sig, till slut utkristalliseras en kärna av de mest motiverade. Lyckosamt nog visar det sig att en av dem äger en lyxbuss. Med denna beger de sig mot Schweiz, eftersom landet har så vackra branter som man kan störta utför.

Resan går genom Frankrike, passagerarna upptäcker det goda franska köket, för att inte tala om vinerna. Och det börjar uppstå romanser mellan självmordskandidaterna...

– När boken kom ut ringde min telefon under flera månader. Jag var tvungen att lyssna på hundratals människors livshistorier.

– Många tackade mig för

romanens ljusa slut, det fanns även folk som påstod att den fått dem att avstå från att begå självmord. Och det, om något, ger mig kraft och lust att fortsätta skriva.

Arto Paasilinna föddes 1942 under andra världskriget och familjen flyttade runt i Finland och norra Sverige. Hans pappa var polis och mamman hemmafru med sju barn att ta hand om.

När han var tretton började han jobba som skogsarbetare och kunde fälla upp till sextio stockar per dag. Den formella utbildningen inskränker sig till en period på Rovaniemi folkhögskola.

Hans stora dröm var alltid att bli författare men i likhet med många av sina kollegor gick han den långa vägen via journalistiken.

Varje höst börjar han skriva på en ny bok. Han skriver fem sidor per dag och med den takten brukar första versionen vara klar i januari.

Därefter vidtar en tid av putsande och omskrivningar innan han lämnar in det slutgiltiga manuset i maj.

– I femton års tid skrev jag långtråkiga artiklar. Då bestämde jag mig för att om jag någonsin blev författare så skulle jag bara skriva sådant som jag tycker är roligt.

Finns det någon universell humor, något alla människor skrattar åt?

– Jo, lyckligtvis. Men det finns även människor som inte har någon humor och det är också en universell egenskap.

FAKTA/Arto Paasilinna

Ingalill Mosander